Tömning.

Idag har jag följt ditt livs linjer med pekfingret och öppnat det som varit ditt.
Historier som fångar allt och pusslar ihop så mycket och än en gång önskar jag att du varit längre i mitt liv. Orden som vi haft gemensamt tröstar och flätar samman,,, Äntligen hade vi din röst där med oss, jag och M och vet att du aldrig kan försvinna. Inte helt. Men det var skönt att höra din röst och att få lyssna på berättelser ur ditt liv. Jag saknar dej.
Det börjar tömmas nu - ditt hem - och kvar lämnar vi plats för de som kommer efter. Det känns märkligt och jag kan inte greppa det som hänt. Inte än. Undrar när jag ska förstå och ta in?
Det är så mycket att ordna med, det är så mycket jag inte hinner med, så mycket jag inte får gjort som bara rinner, som sand mellan fingrarna.
Tiden hemma har blivit sällsynt och jag vet att jag flyr från tiden då tankarna kan komma ifatt mej, jag längtar bort. Jag längtar efter lugn och tystnad. Och i tankarna växer en plan om flykt!
Jag vet inte vart! Jag vet inte hur! Jag vet knappast När? Eller OM...
Vet bara att ensamhet är något som inga sällskap i världen kan råda bot på.
Vet bara att sorg kan ligga som ett rovdjur i bröstet, i väntan på attack...

Vet inte hur någonting någonsin kan gå ihop igen?