Virrvarr

Rastlös rastlös utan rast. Stressen brinner i kroppen och jag längtar bort. Bort bort en längre tid. Måste få pausa och vara i den pausen. Nu är jag utan rast och huden rasar av mej. Jag sätter ord där de inte ska vara. Jag hittar inte ord.
Känner mej utan kunskap utan kompetens. Jag behöver känna mej kompetent. Allt är en röra och imorgon och bara imorgon är den dag jag måste försöka reda upp den röran. Jag måste sova nu. Magen värker och min längtan spränger i kroppen.
Dålig dag!

Frustration

Försöker få grepp om min dag? Känns som en röra. En lång dag, början i sol. Oproduktiv, oseriös, panikslagen, hopplös för att slutligen kapitulera. Vän kom hem alldeles brun och med doftande blommor i en påse, allt för att bevara doften från ett land långt där borta. Jag längtar bort! Som vanligt!
Var iväg och skulle se en film, promenad i regn, skönt att få dra på regnstället och promenera på folktomma gator. Nu är jag trött. Förstod aldrig filmen, förstår inte mycket! G är som vanligt en stor gåta. Vi åt sushi till lunch och sen bjöds jag över till kvällen. Men ändå denna stiltje? Kanske är jag bortskämd? Också där kapitulerar jag. Vänskap är bra. Även det enda jag vill ha. Lätt att falla in i det gamla tänket bara. Jag gör det. Men det får vara bra nu. Klockan är 2, det är natt, ute faller regnet, jag drömmer om snö och nu är det bara 4 dagar kvar. Längtan!!!

Andnöd

Vaknar av att luften jag drar in skapar ett pipande, väsande ljud. Skapar en panikkänsla, inget kan tas förgivet. Att "kippa efter luft", att tappa andan. Jag flämtar, allt, hela kroppen kämpar för överlevnad. Jag kan bara gå väldigt sakta och jag tänker på Karma när jag promenerar mot vårdcentralen. Mänsklighetens Karma, är det inte det vi betalar igen för nu. All yta vi konsumerat utan att tänka, all välfärd som så missriktat nyttjats av oss. Nu rusar vi fram, i bilar, spårvagnar, till fots, utan att mötas. Vi krashar in i varandra då och då men irriteras över det avbrott våra måsten fick. Märkligt där jag går, långsamt och kämpar för det mest väsentliga- att få luft!?
Nu har jag fått medicin, för att kunna andas. Medicin för att luftrören ska vidgas. Det känns makabert.
Räknar dagarna nu. 6 dagar till snö, natur, ett steg närmare. Rötterna.
Pratar med min värd över nätet, vi skrattar och irriteras av "knackandet" min dåliga uppkoppling skapar. Så irriterande. Går så sakta. Än en gång så makabert. Varsitt land, varsin dator och vi kan se varandra när vi pratar. Ännu en uppfinning för att skapa kontakt i ett samhälle som blivit så ensamt!
I tankarna kommer jag närmare min önskan över hur mitt liv ska se ut. Hur jag vill att det ska se ut. Vad som är viktigt. Vad som skapar liv, vad som gör att jag inte bara dras med i ett evigt kretslopp där jag tillslut glömmer. Grunden.
N är i mina tankar hela tiden, i varje sekund under dagen, åtminstone de flesta. Jag vet inte riktigt varför? Det gör ont i mej igen och jag vill få bort smärtan. Saknaden! Jag spelar stark inför en publik som knappast bryr sej, som är trötta på det ständigt pågående dramat. Jag vet det! Jag är också trött!
Kanske får jag ge det tid. Vill ändå inte ha någon annan på den platsen. Vill bara att den ska stå öppen. Tom. Ren.
Men det enda som är tomt är gropen i magen. Hålet. Det svarta hålet. Som karvar ur allt!
Jag kan bara klandra mej själv och min otillräcklighet. Tankar är inte sanning. Skuld tjänar inget till. Kanske gör jag det för att jag är den enda jag kan ändra. Den enda jag kan påverka. Till bättre val. Till självkännedom och kärlek. Allt börjar med mej och jag måste sluta slösa tid på att inte tycka att detta jag, det stora hjärtat, är det som felar.
Kanske är detta inte sanningen? Kanske är det inte mitt fel? Tanken är svindlande.
"Den väg du gått blev kvar i mej. Jag. En mörk skog
och kallnad jord. Jag går in i dina steg
igen. Och jag vet inte vad det blev av mej."
- Doris Kareva

Elefanter

Natten bjöd på drömmar i bildspelsform, förstod inte mycket, vart kom de bilderna ifrån? Vaknar förvirrad som så ofta efter drömmar. Tar en tur ut i solen, det går långsamt, förkylningen har inte släppt. Det är en märklig energi, inte negativ, mer som om nåt står på startlinjen. Kanske är det sommaren.
Vänner är på väg, andra på väg hem igen. Det känns befriande att oxå jag är på väg, har mycket tankar på vart jag hör hemma. Vart jag ska bo!! Jag är lite trött på gunget som är just nu. Uttråkad samtidigt som stressad över vad jag ska göra i livet.
Borde städa lyan, få iväg de där bilderna. SKA städa. Snart.
N hänger kvar i kroppen, vet inte varför vet bara att jag vill få bort honom. Önskar jag inte brydde mej- alls!!! Men jag gör det och vissa dagar värker hjärtat, bitar av hjärtat känns saknade. Saknar de mest märkliga saker, hud, fräknar, blickar.
Kommer det någonsin kännas så igen, som att den famn jag vilar i, är ett slags hem?
Träffade P idag oxå, länge sen, hon har varit försvunnen, behövt vara själv. Verkade ändå må bra!
Ska försöka få till en dejt med fröken I, tror det skulle göra mej gott, hon är den där vännen, en del av det pussel som ger mej en känsla av fullständigt lugn och oas. En ängel. Behöver vara nära henne mer.
Jag är ledsen idag, ensam. Denna återkommande ensamhet. Får hitta ett nytt ord för det. Men vad?
Ska putsa fönsterna nu så solen hittar sin väg in!
"Tag nu dina rosor och lägg dem i en grop, eller låt dem flyga bort genom ditt galler. Eller ska elefanterna få krossa alltihop medan natten obönhörligen faller. Som en trettio tons truck, Fatumeh. Som en sista suck, Fatumeh."

Söndag

Vet inte om det är söndagen i sej som faktiskt bjöd på sol eller febern som rusar runt i min kropp som gör att jag yrar? Det river i kroppen och jag finner inte mycket ro. Längtar efter känslan som harmoni ger. Den där fasta marken under fötterna. Att komma in i hallen och frusta av sej pjäxorna. Kinder som hettar och en vila på soffan inom räckhåll. Jag längtar dit!
Inneboenden ökar på min känsla av ensamhet, med honom i lägenheten kan jag aldrig njuta av ensamheten. Kanske hjälper det att få bo själv, drömmer om den där vindslägenheten i Majorna.
Ansökningarna till skolan visar sin närvaro genom kaoset av block och pennor och idéer som samlat sej på mattan i vardagsrummet. Jag undrar om jag kommer kunna fullfölja?
U och jag promenerade runt staden idag, jag lyssnar till hans förvirring och antar att oxå det påverkar mej. Hans närvaro och sedan, frånvaro lämnar alltid en rastlöshet efter sej.
Har i allafall stickat en mössa till lille C, jag hoppas storleken stämmer och att jag får den färdig och ivägskickad. Jag måste rycka upp mej, få saker färdigställda. Så kan lugnet infinna sej!

Snöig natt

Igår trillade jag runt i ett regnigt Haga. Träffade en vän, följde med henne hem på middag. Hon och den där ljuvliga dottern. Halv 5 promenerar jag hem- långt mer påverkad än tidigare. Det är natt och galen snöstorm, allt är vitt och jag känner mej som den enda i staden. Kanske var jag den enda som var lycklig över att få göra fotspår i snön!?! Förlorade i TP men vad gör väl det när det vita guldet faller från himlen? Än en gång denna känsla av "hem". Idag är snön borta men doften ligger kvar i asfalten.