Trött...

Hur jag än går, går jag ingenstans. Jag längtar dit där allt bara är ett missförstånd. Jag längtar bort, jag längtar hem.
Just nu, är tiden så bristfällig att jag undrar vart den gått. Vad som gått åt?
Det är så många jag inte hör av mej till, det är så många jag inte hör av. Kanske har jag inga anledningar som inte kan räknas som fattiga? Men jag hittar den inte, tiden! Jag hittar den inte.
Energi är något stillastående och jag bläddrar mellan A och Ö i boken av måsten och vilja. Jag kan inte separera. Jag kan inte börja. Och ingenstans kan jag finna trådarna.
Helt plötsligt har jag ingenting att berätta, ingenting att säga, jag är tyst och jag längtar in i något som kan kallas mitt.
Vandrar i uppförsbacke och talar om det som det inte finns någonting att säga nåt om och jag snubblar hem i regnet och drar skammen över huvudet. Vart kommer den här tröttheten ifrån? Vart hamnar jag om jag fortsätter efter samma väg?
Har jag någon anledning eller är jag svag?
Jag drömmer om att springa bort bort, jag drömmer om fria ytor och öppna vidder. Kargt och sentimentalt föds minnen av en sommar. Den är inte min, jag är inte min.
Dagarna försvinner i eko. Och mitt skri studsar i tomrummet.
Jag är inte här längre, jag undrar så, vart jag tagit vägen...
Och än mer undrar jag om någon saknar mej, om någon märker att jag är borta, om någon egentligen bryr sej?
Eller talar svarta tungor i skuggan där jag stått?
Jag söker vila i svagt ljus, jag söker gnistor.
Och jag vet!!! Att jag är överflöd.

"Genom mina drömmar, springer ökenhundarna"

Dagarna blandar ihop sej som en kortlek för en blind. Inget är upp eller ned, ingenting är rätt eller fel och vad som är, saknar egentlig betydelse. Det finns inget vinnande giv!
Jag trampar luft och går med stora kliv och söker något att stödja mej mot...
En vän refererade till det förflutna som ett lik eller ett kadaver och dess stank. En odör som blir värre ju mer man är där och petar. Som något att bara låta ligga till förruttnelsen trätt in och lyckats utrotat dess fysiska existens. Jag undrar hur jag ska kunna låta det ligga som en skugga i ögonvrån?
Jag är låg, jag kastar saker i golvet och förvånar med min orubblighet. Vet att jag gnäller och avskyr det.
Vet att jag biter mej i läppen och biter ihop och att jag mer än allt, fruktar tomrummet.
Vet att jag mer än allt föraktar min otillräcklighet och min oförmåga. Orkens behållare är nära att tömmas men jag vill inte svika.
Idag kan jag inte springa, jag måste stanna upp, jag måste in i kulan och jag är så skälvande rädd. Inte för henne, inte för platsen, inte för tiden men för det jag så envetet förnekar.
Slutet!!! Varandet - för oss som blir kvar. Saknaden. Skulden och Livet som ändå står där och väntar. Skammen inför det.
Jag vill inte se längre, jag vill inte finnas till hands, jag vill inte höra och mina händers läkande skrattar hånfullt.
Hur ska jag kunna röra, hur ska jag orka röras?
Vem står nedanför och fäster skyddsnät där jag vet att jag kommer falla?
Fruktar att inte kunna gottgöra, fruktar att inte orka hela vägen ut. Söker kraft och samlar alla dofter och smaker som fragment att spara i en ask, någonstans. Jag har sparat på allt men vill aldrig plocka fram det jag samlat på hög, vill aldrig vara där.
Mina tankar urlakar min kraft, rädslan att inte ge det jag mer än allt vill ge, urlakar. Jag är törstig som en uttörstad i en ocean av vatten.

"Hur skulle jag känna fullkomlighet,
om jag inte sprang mig slut;
om jag inte sprang från natt till natt, om jag inte
stormade ikapp med de hägrande, skygga
ökenhundarna"
- Doris Kareva -