vem ska trösta knyttet?

Allt är overkligt. Ingen tar på mej, jag saknar en famn. Hud. Tröst! Hur ska jag finna den? Hur ska jag orka leta? Vem finns när allt känns ensamt. När hon inte är där? Förlamande rädsla! Vart ska du gå älskade syster? Varför måste du gå? Jag vill inte se! Vill inte att det här ska vara min verklighet. Men det är verkligt, inte mycket har någonsin varit verkligare.
Du kan inte stanna kvar!

"...och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt

Livet i ett töcken!

Tre dagar och livet i dess utkant. Min vän sover och glömmer sina ord. Hon drömmer och värmen tränger ut från hennes kropp. Jag smyger som en skuggfigur i stadens skumma kvarter men kommer ihåg att skratta. Dagarna som nu är få rusar förbi i sakta mak, jag fångar ingenting. Kan inte rädda, inte räcka till. Vem skär i mej med rakbladsvass egg? Vi sluter upp i cirklar där allt är ogripbart. Min vän, min syster tillhör de döende men ingen är så levande. Och det vakna kortas ned för varje dag. Och jag lyssnar efter henne, tittar efter henne och försöker fånga essensen för att bevara den. Hur kan vi få allt att gå ihop, hur kan allt hinnas med? Vad döljer sej bakom alla fasader. Hur många minnen kan räddas, hur kan vi läkas?
Tröstetid, i en tid då träden knoppas och slår ut. Allt lever upp efter en slumrande vinter och utanför på gatorna vaknar människor ur sin långa dvala men vi, domnar, vi klamrar oss fast vid det ingen kan råda över.
Bara ett nuet som det enda vi har. Ovisshet, tid. Tiden som är Ingenting!
Vänskap, familj, den jag valt är en varm famn och ödmjukheten fyller varje por.
Och jag- jag är världens minsta, den minsta i världen.

"Håll mitt hjärta, håll min själ..."

soon...

Tillbringat dagen i sällskap av mej själv, letat information om den berömda soffan. Imorgon byter min ålder år och jag är därmed ett år äldre, bara så där!! Förra födelsedagen firades med N, på en madrass i säsongar rummet, i år måste jag acceptera det faktum att det aldrig blir så igen. Det är en sorg och jag vet att jag borde vara förbi det, slå bort varenda tanke på det. Att han inte tänker på mej längre, jag är ingen del av det som är han. Och trots att förnuftet vet så känns det i hjärtat.
Det är över. Kommer aldrig igen. Men kanske är det bara en del av alla sorger som ska passera innan sorgeåret är förbi?

"Mitt hjärta är som en gråsten
mitt hjärta har mist sin form.
Men hör på min marsh under månen
den gungar i stadig moll.
Den passar ej på grammofonen
den handlar om dej, ditt troll.
Att ditt hjärta är ett såll.
Och min smärta är enorm."

the båtten is nådd

En dag som börjar med promenad i folktom park. Skönt att känna doft av sommar och fåglarnas övertydliga vårkvitter. Sen en obotlig trötthet. Jag läser om Cornelis, intresserad men så trött, somnar för att sen somna igen. Gnäller lite till den tålmodiga modern. Vad, vart skulle jag vara utan henne? Vad anser hon om sin yngsta dotter som strular till det om och om igen. Själv vet jag inte vad jag tycker. Är det bara jag? Eller finns det en gnutta otur med i leken eller är det ärrvävnad som vägrar läkas?
Jag önskar mej medvind i födelsedagspresent, en vind som för mej mot något bra, något lite enklare än det som varit. Jag önskar att jag inte är grunden till allt, att det inte bara är det att jag, som så i grunden måste förändras, i mej själv. Att något orsakats av yttre faktorer. Det- och ett par nya byxor:)
Annars är jag mätt! Mätt på alla antydningar om vad jag missat i livet. Vad som är den verkliga meningen när jag är så långt ifrån det. Jag har inte alla svar, verkligen inte men jag känner mej själv bättre än så många andra. Så varför får inte jag stå för det? Varför tycker de att de har rätt att tala om för mej på vilket sätt jag kommer förändras den dagen jag själv är där?
För att jag bryter mot normen. För att jag vägrar förlika mej med normen och vad jag förväntas känna och hur jag förväntas vara.
Tänk om de har fel? Blir jag än en gång den som inte vet, som inte förstår för att jag inte blivit den de ville se mej som. Den dag jag har det de har som är svaret på alla frågor. Då allt som varit inte finns längre, då hjärtesorg inte känns, då jag hittat den rätta anledningen till livet. Jag ska ställa mej utanför det där nu, inte ha åsikter om något jag uppenbart inte har någon aning om. För mej är kärlek något som finns i överflöd och jag har inget intresse av att rangordna den, PUNKT!

"One good thing about music, when it hits you, you feel no pain"

En gnutta hopp. En gnutta sol och kinderna bränner på insidan. Kom ingenstans med soffaffären men det finns fler dagar att försöka. Jag har ensamhet igen och fann tröst i att K känner samma sak, i umgänget vi omger oss utav. Att alla är uppe i sitt. Men det får vara ok!
Vackra samtal med vänner och ny sittplats i solen, konsumerar plats med alldeles för lite riksdaler på fickan. Men det får vara ok!
Bytet av bo bjuder på lysande alternativ och en gnista tänds vid tanken på balkong och vackra väggar att omge sej med.
Kanske kan jag odla till sommaren, täcka händerna med jord och kunna sitta med kaffe och bok på min alldeles egna gröna plätt i staden. Med egna träd i krukor att vårda.
N är här igen, jag vet inte vad han vill, jag vet inte vad jag hoppas på eller räds inför. Jag låter tiden gå och väntar på ingenting. Hoppas på ingenting för Någonting orkar jag nog inte med.
Jag längtar och längtan för mej framåt. Inspirerad till tankar och drömmar som måste få större plats i mitt liv. Det gäller att hitta tillbaka. Till harmonin och lugnet i mej själv. Kanske är det just det som förvirrar så? Att någonstans bland avverkad asfalt och avverkad ensamhet och självumgänge tittar hon fram. Den jag varit, den jag vill vara, den jag längtar så mycket efter. Jag är så trött på att be om ursäkt, ursäkta mej, trött på sorgen som tynger på axlarna. Som blivit en nästan självklarhet i mina känslor. Kanske är jag rädd för att släppa det, tryggheten det någonstans ger. Det kan vara så. Men jag vet ju såklart inte!
Det får lov att vara så. Det får vara ok!
Jag fyller mej med toner och inväntar 28 års krisen, dansen längtar ut genom benen. Ska släppa ut den nu, dansen och glädjen.

vårgalenskapen

Skärpan som infann sej efter besöket i den gamla världen börjar sakta förlora sin vasshet. Jag tappar mark och söker fotfäste. Hur kan jag hitta hem. Kinderna har åter igen bleknat och bara hastig inandning får den att återvända. Så jag andas! Vad annat kan jag göra? Ns födelsedag avverkades i en dimma, i förnekelse och missriktade tårar. Solen som ett hån och tankar som aldrig kan ändra någonting. Det finns ingen återvändo. Skammen över min egen litenhet söver mej. Jag tråkar ut mej själv. Till leda.
Någonstans ber jag om en räddning men det finns ingen att få, annat än tiden som inte är annat än en återvändsgränd.
Gömmer mej i ensamheten, i drömmarna och i flykten.
Födelsedagen är över och en av de "stora" dagarna under sorgeåret är därigenom förbi. Har jag glömt till nästa?
Morgonmolnen svävar fram i en slags märklig velighet, kanske är det beslutsångest? Och överallt poppar vårgalningar fram, som vårblommor som förvirrade knoppas bara för att sedan knäckas under köld och frost.
De har vaknat nu, galningarna och de skriker för allt vad de är värda, födsloskrin och jag kan inte annat än förstå dem i deras bryska uppvaknande. Och jag undrar vart de hållit hus under vintern.
Kommer på mej själv med att sörja, jag finner kanaler där annat inte finns att få. Kanaler för tårar. Och kroppen minns lättnaden av salt som dunstar bort på kinden.
Pappan ringde för att ringa igen för att han egentligen aldrig sökt mej utan systern, oxå detta sörjer jag. Allt som bara blir tomma pratbubblor. Vart kan jag lägga orden som spränger sönder allt? Jag kan inte lagra dem längre, kan inte linda in dem i artighetsfraser som förväntas läggas fram på silkespapper. Då sprängs jag, jag sprängs även om orden inte tillhör mej!

" Ja visst gör det ont när knoppar brister,
varför skulle våren annars tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?
Knoppen var ju höljet hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger.
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger."