Simple as that...???

Hur lång tid orkar jag lägga ner på att utforska och ta reda på något som kläs i förklaringar och tomma ord? Eller är det ens ord?
Har jag tiden att lägga till?
Eller stjäl jag tiden från något dyrbart? Något så mycket mer värdefullt...
Är det "trauman" som spökar eller magkänslan som visar vägen?
Tappar jag en bit, igen, i önskan att räcka till?
Hur vänder jag tanken just nu, hur vänder jag handlingen?
Hur rotas jag i detta svävande?
Blir jag missledd bland de goda råden, bland mina egna önskningar och min egen rädsla för avvisandet?
Borde jag tystna, lyssna och slå ner hälarna i marken?
Önskar jag bara förändring?
Åstadkommer jag den inte?
Griper jag efter luft och halmstrån?
Leder jag eller leds jag?

Ännu en gång - en tredje kanske - innan jag stänger en dörr!?

Jag måste våga, våga. Så enkelt är det!
Kanske?

Fest och förvirring?

Staden rör sej i cirklar. Runt runt går livet och språket är ett latin jag omöjligt kan förstå. Lika lite som jag förstår himlen här. Kylan biter äntligen men asfalten är lika hård, lika grå. På fredagen besökte jag M och B den yttre världen, en humorkväll och fest. Där folket var nytt men ändå gamla. Från de gamla cirklarna. Ändå en mycket rolig kväll!
Jag smickrades till röda kinder och mindes något från långt bak ifrån. En känsla av en glömd person. En person som inte var underlig och svår. Utan.. något annat?
Nekade en nattlig tur till ett av stadens gröna områden av mörk man med gröna ögon. Insåg med illa smakande bitterhet att det smickret gärna fått komma från annat håll.
Inser att jag inte orkar med det mer. Att otåligheten gör sej påmind igen. Att mycket vill ha mer, att jag vill ha mer och att jag är så trött på alltför mycket!
Rätade ut och vilade i soffan hos den vackra K. Jag är så tacksam för den vilan. För att för en stund få känna att mina ord får stanna och vila, utan fördömanden och alltför hård analys.
Varför måste det vara så svårt. Vad ska jag göra för att räta ut alla frågetecken.
Kan jag, höra hemma här. Kan jag få vara jag, bara jag?
Jag trivs inte och livet är alltför kort.

Weird

Spöken.
Hjärnspöken?
Jag behöver en Ghostbuster
och ett soundtrack.
Jag behöver någon som kan spela mej
min huvudroll.
Jag behöver en regissör och en finansiär.
Ett läckert omslag
och en säljande slogan.
Den behöver inte handla om någonting, filmen om mitt liv.
Det kan vara en feel good rulle.
Med risigt foto. Lågbudget.
Det gör ingenting om den är glömd så fort de lämnat biografen.
Det finns inga biroller, inga eftertexter.
Bara en serie bilder i risigt ljus.
På en strand, på ett berg.
En solnedgång en midnattssol.
En känsla som stannar kvar.
Eller inte!?
Inga intriger. Kanske drömmar. Kanske kärlek.
Kanske inte.
Bara en häst en hund
Pang! Pang!
Lucky Luuk.

" I den hårda tidens brus"

I högtidskläder, bland vänner och också bland främlingar men med en gemensam saknad och sorg.
Jag slås av hur ensamma vi är i sorgen. Så ensamt och ändå finns det sorg så det räcker till alla, varje sorg så individuell i sin form. Ännu en gång denna saknad och kärlek.
Så vackert ditt liv, så vacker- du!
Idag förstod jag, att det funnits närhet även när det fysiska avståndet varit stort. Att jag älskade dej. Att du liknade mej.
Att jag liknade dej. Och jag tror jag förstod, att du är borta!?! Att jag inte får springa på dej mer, att jag inte får reda ut begreppen med dej längre. Jag saknar att dela på orden med dej!
Jag är vaken. Jag har fått mej en tankeställare. Jag måste tillgodogöra mej tiden. Livet som är så skirt, våra kroppar som bara är stoft som så lätt kan spridas med vinden och bli till bara ett minne. Hur vill jag bli ihågkommen. Var lägger jag min tid?
Du spred din värme. Du delade med dej av din kärlek, din tid men också dina tillkortakommanden.
Du var vild, du var vacker och du var i allra högsta grad vänskap.
Är det så? Som i boken - att vi lämnar efter oss en säck med ord - så minns jag alla dina. Jag bär dem med mej och jag bär med mej din bekräftelse som en värme i bröstet. Och jag lovar mej själv, att minnas det, minnas dej och aldrig glömma. Inte fastna i det oväsentliga, utan ta mej framåt med hjälp av det lilla, det sublima som är livet.
Tack för att jag fick känna mej nära dej, tack för att jag fick läsa dej. För att du bar mej så fint då livet överraskade med sorg.
Det blev aldrig kärlek men ändå just det, i en vänskap och ett samförstånd.
Jag kommer minnas dej. Jag kommer värma mej i minnet av dej.
Det finns ingen väg tillbaka. Så är det!
Och jag hoppas jag lärt mej det nu!!

Sorgen är kärlekens pris.

Jag har lärt mej det nu!

"Varje moln är trasigt"

Har jag några historier med lyckligt slut?
Jag funderar på slutet och de stunder som kan liknas vid lycka. Vart jag lägger tiden och kraften.
Vårt första möte var tack vare dej, den första i den här staden, som kom fram. Du undrade över min soppa, sen de där orden, alla ord. Promenader och jag ångrar mej nu. Att jag inte tog vara på tiden och de där korta stunderna.
Du försvann och alla letade efter dej. Nu ekar ditt hem. Staden känns annorlunda. Jag - har inte förstått.
Hur du kunde sluta finnas bland oss, bara sådär?
Det kalla mörka älskade hatade havet tog dej ifrån oss.
Du var så vacker, så tung, så varm och jag saknar dej!
Jag saknar dej.

Allt ändrar färg.

Jag har varit borta från förvirringens stad, borta från hårda gator och snubblande kullerstenar. Nu är jag tillbaks och jag är inte hemma längre. Om jag någonsin varit det, här?? Jag känner ingen glädje!
Där jag varit, var hösten redan, samma tid men ändå en annan.
Jag har känt igen mej, i doften, i stigarna, färgerna, det karga hårda vackra. Det vackraste!
Hemkomst. En igenkänd främling, på besök eller var jag aldrig borta.
En plats där tiden står stilla.
Där jag alltid är den som for, den som var där för så lång tid. Nu ett märke i grindstolpen?
Där lugnade hjärtat ner sej, där stannade tankarna och minnet fick minnas hur natur kan läka och placera saker och ting på sin rätta plats - igen.
Jag inser att det finns en läxa att lära, att det finns en väg ut, att finna - ut ur det här? Ur mej själv!?
Jag och modern tog en svår omväg till fadern, till det som är mitt, i lådor och där i slutet av vägen, i uppförsbacken, ännu en kränkning, ännu ett tungt farväl. Visst har jag blivit blasé! Visst har vissa saker blivit ett naturligt tillstånd trots sin totala avsaknad av normalitet. Det smärtar. Insikten smärtar och jag saknar honom och jag äcklas inför min saknad. Förtjänar jag inte mer än så? Kan han avgöra mitt värde, han kan inte men jag önskar hans godkännande. Jag inser det och känner mej patetisk.
Kanske kan det läkas?
Kanske kan jag fortsätta försöka men saker kommer aldrig förändras.
Jag vet det, att jag inte kan ändra det som sker, det som skett, att jag inte kan förändra någon annan.
Han får vara där, jag här och jag sparar på det som är värt att spara. Förlåter inte men försöker försonas.
Jag önskar det fanns en utväg, en enkel lösning, en räddning! Så enkelt men ändå så svårt!
Men nu är jag "hemma" och en person saknas, igen. Och jag är så besviken på mej själv, att jag lät mej själv tro att jag hade en plats. Att jag hade betydelse. Att jag inte inbillat mej.
Jag saknar henne, jag saknar henne och det är inte detsamma.
Kan jag tillåta mej själv att se mellan fingrarna utan att tappa det jag kämpat för?
Var är den ljuva belöningen i att ta vara på mej själv? När kommer den?
Jag önskar så att jag fick se, om möjligt, bara en liten glimt av framtiden, att jag slapp ligga vaken.
Vill inte vrida och vända på mej, vill inte att det ska kännas omöjligt att komma till rätta på huvudkudden.
Vill sova!

"What Good Am I?"

En kvällslig promenad runt sjön som täcks av näckrosblad. Platsen som påminner om något, någon annanstans!
Mina tankar, min frustration fick sitt utlopp hos den som jag trott varit en vän!
Det är tungt, jag andas tungt, jag går som på nåder mellan stolarna. Igen - utan en plats.
Jag måste omprioritera, välja med större försiktighet. Jag ser det! Men jag är besviken.
Undrar om jag någonsin kommer vara någon av vikt?! Är jag naiv?
Han pratade om en sorts panik, om olika infallvinklar, om sin oförmåga. Jag kan förstå antar jag men jag är så trött.
Jag vill bara hitta en plats där jag får vila. Jag längtar hem. Jag vill inte vara här men vet att jag inte kommer härifrån.
Kanske får också jag ta till samma taktik, inte förvänta mej något, ta förgivet att ingen förväntar sej något av mej, inte lita på någon. Hellre fly än illa fäkta!
Jag känner bara en ork som inte längre är där. Kanske en svartsjuka. En förlorad kärlek. Av vilken art den än var? Kanske har jag lurat mej själv, spelat obrydd där jag egentligen brytt mej? Kanske är jag räddare än jag någonsin kunnat föreställa mej?
Kanske utsätter jag mej fortfarande för det jag inte får? Kanske jagar jag det jag aldrig kan få?
Kanske har jag svikit mina ideal? Kanske är jag fåfäng och feg?

"What good am I, while you softly wheep?
And I hear in my head what you say in your sleep
And I freeze in the moment like the rest who don´t try
What good am I?"
- Bob Dylan

Ingen har glömt

"Sen du for så har min spegel glömt bort hur du såg ut,
nu får den aldrig se dig.
Telefonen har glömt bort hur du lät,
och ingen talar längre om dig med mig.

Alla har glömt,
men inte jag.
Varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt,
men inte jag.
Jag påminns om dig av snart allt jag ser.

Dina lätta steg har golvet glömt bort,
din kropp kan soffan inte längre minnas.
Kudden har glömt bort de tårar jag grät,
vart finns de spår som ändå måste finnas?

Alla har glömt,
men inte jag.
Varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt,
men inte jag.
Jag påminns om dig av snart allt jag ser."

Ego

Jag har gått in i dvala. Där det bara finns plats för mej.
Idag har jag legat på hårda klippor vid havet och påmints om det som är bra. Salt, vågor och hav som lugnar tankar. Som skapar nuet.
Jag måste åter igen påminna mej själv om vem jag egentligen är. Vem jag var från början. Den enkla, som kan njuta av det lilla.
Upptäcker att jag tycker om mej själv. Att jag har en tro som inte funnits där tidigare, inte så starkt och oavsett vad som kan tänkas hända runt omkring. Jag måste lyssna till den intuition som aldrig sviker, som aldrig har fel.
Måste bara skaffa mej modet att fullfölja. Att ta riskerna som är nödvändiga. Våga förlora.
Våga se mej själv som en förlust för andra. Det är mitt uppdrag.
Jag stampar fötterna hårt i marken för att känna gensvaret vibrera upp genom kroppen.
Jag är här. Jag går ju precis här!
Från och med nu måste andligheten få ta mer plats. Den som får magen att sluta fladdra. Som motar den där Olle i grind.
Jag ger löften. Jag ska fullfölja.

Om Ensamheten

Det är höst igen. Indiansommar, sommaren hann jag inte med. Jag känner mej ensam här.
Ensam och som på lån. Ingen plats är självklar. Ingenting kan tas förgivet. Allting är som spänt på båge.
Jag vet inte så mycket om mej själv längre, kanske är det för att ingen känner mej här?
Kanske finns det inte någon, någonstans som känner mej?
Mörka kvällar - efter långa timmar slit i ingentingland - finns inte sömnen längre. Då lyssnar jag på ljuden från gatan. Skratt, musik och spårvagnarnas visslande. Jag känner inte igen himlen här. Jag känner inte igen den jag försöker vara.
Jag känner inte igen det eviga försökandet, sökandet!! Jag känner mej inte bekväm i min mask och önskar så att någon ska lyfta på den, känna igen mej och trösta mej.
När kommer kapitulationen? När tryter orken?
Är det dags igen nu?
Jag minns inte känslan av ren lycka längre, jag minns inte men jag längtar efter den. Söker den.
Jag längtar efter en blick som bjuder in till trygghet, som lovar den, så kan jag äntligen slappna av.
Kanske borde jag fly, någonstans där jag som ett svagt minne kan vara saknad här? Kanske är jag bäst så, flyktig, vag, inte så obekväm?
Jag känner mej trött inför alla bedömande blickar, inför vågskålarna som alltid verkar väga över åt fel håll. Jag är trött. Jag orkar inte mer nu. Jag ger mej, kastar in handduken och går tyst in i ledet.