All I know is that I SHOULD?

Det börjar bli kallt, jag vädrar snö i en luft som är högre nu, som är klarare nu. Kinderna bits rosiga, Hjärtat pumpar runt det som är rött och varmt men det känns ändå så kallt. P är rund och så vacker, väntan är snart över och det vilda, det virvlande är på väg, kommer snart hit och väntan är över, snart ett liv till här hos oss. Jag värmer mej i mina vänner, jag söker tröst innanför väggar som kallas "hem" - eller flyr jag den??
Jag har blivit rädd igen, så rädd och ängslan susar i blodomloppet. Kärleken ryms inte, hjärnan svämmar över, det är fullt där och inga tankar tränger ut igen. De sitter fast som en klump som bultar bakom ömma tinningar.
Visst slår jag in mina spikar ordentligt i de väggar jag omger mej med vissa dagar. Då jag inte orkar, Inte vill, Inte förmår något annat än ett steg framför det andra, det tidigare. Visst fogar jag ordentligt, visst murar jag upp tjocka väggar som inte kan trängas igenom. Jag längtar hem! Jag är vilsen här!
Jag vet bara vad jag borde och jag tvingar hjärtat att pumpa snabbare, runt runt och andas men glömmer att andas.
Jag vågar inte möta den som tittar på mej i spegeln, jag vågar inte för jag känner inte igen det genomskinliga och bleka.
M fyllde år igår och min andning svek, den jag så lätt glömmer bort nu för tiden. Hon lever med skammen och vågar släppa ibland på den där kontrollen hon äger. Jag vill men finner inte orden. Kanske behövs de inte? Kanske räcker det som är? Kanske kan ingenting räcka eller hjälpa förutom tiden och den där resan inåt?
Jag har funnit nätterna igen och möter dagarna med trötta ögon. Jag måste finna en väg ut ur det här, Jag måste börja våga igen.
Men hur??