fredag 24 oktober 2008

when evening falls, so hard...

De senaste dagarna har du sakta börjat komma tillbaka till mej och saknaden gör sej påmind i fregment, bilder av dig och äntligen minns jag i takt med tårarna. Du skrattar i mitt minne, du skrattar och jag gråter. Kanske är det så det är från och med nu?
Jag värmer mej, jag håller mej nära alla stunder. Och torkar salta kinder med allt jag kan känna från ett år med så mycket skratt, så mycket värme och en kärlek som jag aldrig förstått- förrän nu!
Här på jorden har jag stressat på i ett ingenting, i ett tvång runt funktion. Alla måsten som måstat fungera. Allt allt jag kämpat med för att fungera för det måste ju fungera. Jag måste klara mej - här, utan dej. Kanske hade vi det gemensamt, denna läxa att stanna upp, vara kvar och mötas upp. Du i ditt och jag är kvar här, i mitt? Jag vet inte. I dina ord, dina vackra sagor, ditt vackra liv kände jag mej närmare, en tröst i att hitta likheter. I någon som du, som är en av de vackraste.
Jag måste hålla mej närvarande, jag måste vakna nu, jag måste klara mej. Men hur?
Nu känner jag ensamheten, inte ensam, jag har de vackra som är kvar, den lilla som väntar på ankomsten, alla är vi här, alla utom du och då fattas ju någon. Du fattas mej, du fattas oss!! Du är saknad, hör du? Mej?!?
Jag undrar om du visste att jag var där, helt och fullt även om jag inte förmådde alla gånger, även om jag inte alltid kunde vara påkopplad. Jag undrar om du kan förlåta mej? För de gångerna då jag inte gjorde min läxa, för alla gånger jag inte räckte till och inte kunde röras? För den här tiden efteråt då jag vandrat i vakum, vilsen, jag ser nu att jag varit och är vilsen. För inga stigar leder till dej längre och jag känner inte riktigt igen mej i den här staden. Jag undrar så om du förlåter mej. Om jag kan gå hel ur det här?
Det är för många jag inte räcker till för och jag vet inte om jag kommer bli rentvådd den här gången. Kunde jag ha handlat annorlunda, prioriterat annorlunda?
Jag vet inte!!?!