Godnatt

För en tid har jag saknat det, hjärtat. Jag har saknat något som fanns där förut. Det fattas mej och jag undrar om hjärtat har flyttat ner i magen.
I ditt hem saknas en vind och någon som håller det varmt. Vi vattnar, vi klampar in som förr men du är inte där. Ditt ansikte har inte släppt taget om mig än, och inte ditt galna skratt. Varje dag är en jakt på det jag så enveten knuffar undan. Du fattas mej och i varje andetag önskar jag att du inte övergivit oss.
Du är nu fragment som tränger igenom som envetna solstrålar en molntäckt dag. Kanske har jag inte förlåtit dej för att du inte är här, att du så envist tränger dej på?
Är du det som domnar i armarna?
Är du mellanrummen i mina andetag, där bröstet höjs i inandningen och där utandningen bara blir en lång och utragen suck?
Är du regnet precis innan det slår i asfalten?
Är du det där prassliga i träden när det blåser?
Eller är du mina i mina tankar överallt där jag stannar upp och förundras?
Jag önskar jag hade fler minnen av dej, jag önskar jag haft dej nära under fler år, att jag kunnat lägga till tid.
Men nu är du med mej och du är allt jag lärt mej och allt jag någonsin kommer lära mej.
Och jag kan bara känna tacksamhet!
KÄRLEKEN, min vän, min syster. Det har du lärt mej.
Imorgon ska vi samlas än en gång för dej, vi ska gå gången fram, vi ska lyssna till sångerna, vi ska gråta över dej trots att du är skrattet, glädjen och månen som tittar fram när natten är som mörkast?
Jag är kvar och jag ska vänta på dej, på det varma som är du, hösten kryper närmare och jag ska vänta på att det kalla i magen byts ut och du är något mer än en saknad, tills du är en värme och den stolthet jag äger över att ha varit din så som du varit min.
Godnatt syster!

Och så lever de lyckliga i alla sina dagar....?

Helgen spenderades med släktingar i ett hus där barndomen blev nuet. Ingen förändring, bara något konstant som pågått utom min vetskap, oförändrat. Frustration och irritation och insikt om min egen förändring. C och M sa ja till ett löfte som ska vara tills döden skiljer dem åt. De var så vackra och jag dokumenterade något som ska vara deras viktigaste dag. Deras början på något föränderligt och evigt. Finns något vackert i det. Kärleken som något evigt! Stillbilder som minnen att spara från en solig dag med blå himmel.
E är på gränsen nu, ligger i sjukhussäng och inväntar det oundvikliga och jag förundras över min oförmåga att känna, min förmåga att vara praktiskt och iskall. Träffar M och vi vet båda två och egot föder rädsla. Skräcken över att bli kvar. Undrar hur vi ska orka lämna plats för sorgen, tårarna och tomrummet.
Hur kommer det vara här, utan henne?
Hur ska vi kunna beräkna tiden och få den att räcka till? Hur ska vi gå vidare? Sorg som det oundvikliga.

"Du frågar mej hur man hittar ut ur mörkret och natten.
Du frågar mej hur man tar sej över vilda vredgade vatten?
- Se på stjärnorna, ha en bra båt. Det är inte svårare än så.
Och när sorgen och saknaden tycks kväva dej så fortsätter du andas ändå.
Allting har ett slut. Öppna dörren och kliv ut."

- Ulf Lundell