Allt ändrar färg.

Jag har varit borta från förvirringens stad, borta från hårda gator och snubblande kullerstenar. Nu är jag tillbaks och jag är inte hemma längre. Om jag någonsin varit det, här?? Jag känner ingen glädje!
Där jag varit, var hösten redan, samma tid men ändå en annan.
Jag har känt igen mej, i doften, i stigarna, färgerna, det karga hårda vackra. Det vackraste!
Hemkomst. En igenkänd främling, på besök eller var jag aldrig borta.
En plats där tiden står stilla.
Där jag alltid är den som for, den som var där för så lång tid. Nu ett märke i grindstolpen?
Där lugnade hjärtat ner sej, där stannade tankarna och minnet fick minnas hur natur kan läka och placera saker och ting på sin rätta plats - igen.
Jag inser att det finns en läxa att lära, att det finns en väg ut, att finna - ut ur det här? Ur mej själv!?
Jag och modern tog en svår omväg till fadern, till det som är mitt, i lådor och där i slutet av vägen, i uppförsbacken, ännu en kränkning, ännu ett tungt farväl. Visst har jag blivit blasé! Visst har vissa saker blivit ett naturligt tillstånd trots sin totala avsaknad av normalitet. Det smärtar. Insikten smärtar och jag saknar honom och jag äcklas inför min saknad. Förtjänar jag inte mer än så? Kan han avgöra mitt värde, han kan inte men jag önskar hans godkännande. Jag inser det och känner mej patetisk.
Kanske kan det läkas?
Kanske kan jag fortsätta försöka men saker kommer aldrig förändras.
Jag vet det, att jag inte kan ändra det som sker, det som skett, att jag inte kan förändra någon annan.
Han får vara där, jag här och jag sparar på det som är värt att spara. Förlåter inte men försöker försonas.
Jag önskar det fanns en utväg, en enkel lösning, en räddning! Så enkelt men ändå så svårt!
Men nu är jag "hemma" och en person saknas, igen. Och jag är så besviken på mej själv, att jag lät mej själv tro att jag hade en plats. Att jag hade betydelse. Att jag inte inbillat mej.
Jag saknar henne, jag saknar henne och det är inte detsamma.
Kan jag tillåta mej själv att se mellan fingrarna utan att tappa det jag kämpat för?
Var är den ljuva belöningen i att ta vara på mej själv? När kommer den?
Jag önskar så att jag fick se, om möjligt, bara en liten glimt av framtiden, att jag slapp ligga vaken.
Vill inte vrida och vända på mej, vill inte att det ska kännas omöjligt att komma till rätta på huvudkudden.
Vill sova!