Avslut. AJ!

Idag, alldeles nyss bröt jag en av mina cirklar och trots allt så gör det ont. Jag önskar så att det finns en mening med att jag går med gyttja upp och in i stövelskaften. Nuet knackar på dörren till det förflutna. Borde jag vara lättad? Borde jag klappa mej själv på axeln. Jag ser inget sådant i det här. Vad är det för mening? Varför gör det så ont?
Ensamheten från och med nu skrämmer mej mer än allt gjort tills nu. Hur ska jag nå upp på land? Hittar jag nya stigar, hittar jag min väg? Kommer jag sakna honom? Jag samlar på fel saker och de ligger på hög i dammiga hörn. Vem är jag i allt det?
Men nu är det över och jag vågade för egen del - antar jag!? Men jag faller tillbaks på det jag kan, på det jag känner igen och där blir det min skuld. Och magen vrider sej i något jag så väl känner igen. Jag vill inte vara här, jag vill inte känna den här ensamheten. Jag hör viskningar om det som vart och fortfarande är. Sorgen bubblar upp äckel och bubblande ångest till ytan och där går jag, ensam igen, fel igen? Kvar i allt jag lämnat. Och än en gång börjar jag om, från ett farväl, mot något jag inte vet.
Och jag är så trött. Jag är ovetande.
Tänker på det jag lämnat, på hur det var i början, på min förhoppning, på min tillit, hoppet som förkrossat ligger i spillror än en gång. Kommer jag våga tro igen, kommer jag våga öppna upp alla dörrar som jag sakta stänger omkring mej, jag stänger och reglar alla fönster, jag larmar på och lämnar byggnaden.

Bara ord

Känner inte igen mej själv i stressen som varit, Jobbat på med de kreativa barnen och till slut så gick det vägen. Soporna såg ut som sopor, repliker levererades och Gud applåderade- som sej bör.
På fredag kom lilla M till världen alldeles gyllene med svarta fjun, och vi välkomnade henne till världen med russin, mandlar och värmande glögg.
Jag är ur fas eller kanske i fas där utveckling och inre studier är oundvikligt. Det domnar igen och jag sorterar och sorterar bland minnen och vaga teser. Det är upp till mej nu och jag måste avsluta kapitlet. Och inte låta gamla ärr nötas upp och hindra läkning. Tankarna går runt, snurrar runt i överjordisk hastighet och jag undrar så när det ska stilla sej igen.
Talat med den vackra långa S om frustration och saknad, jag saknar henne och önskar så att hon fanns närmare. Jag måste få slut på rädslan för N och den nya. Det är knappast värt det. Ändå skapar det sånt hål i magen och jag vet inte hur jag ska kunna fylla igen det?? Så jag samtalar och gräver igen och hoppas så på ett avslut denna gången. Och en fortsättning där jag får vara Ny!

Advent, den första, åker vi på havet i vinden och sänker din aska i det vilda. Saknaden- här igen och allt det outredda. Jag vet inte vad som händer, jag vet knappast vad jag känner, jag önskar så att det som händer aldrig hänt. Men verkligheten är ifatt och det finns ingenting som för dej tillbaka...
Du är saknad, det är något som är tomt och det är inte detsamma längre...