I Eftertankens Kranka Blekhet

Jag har låtit natten passera i vakenhet. Jag har vänt på varje sten, jag har snubblat över varje rot som sticker upp här i nuet. Inser att jag fortfarande hänger i en tråd som tillhör det förflutna, det är dags att klippa av den nu.
När världen inte längre cirkulerar runt mej så känns tyngden så mycket lättare och tankarna lättar sakta med hjälp av en annan vakande vän. Inte här, men där jag hör hemma.
Orden som så sakterliga börjar tappa betydelse och jag kommer aldrig mer gå på dem. Kanske är det så nu? Kanske är kärleken tillåten äntligen, också till mej själv?!
Inget yttre kan väga upp. Ser jag det verkligen eller lurar jag mej själv?
Kanske har jag inte blivit kall, utan stark?
Hur mycket har jag lärt av det som så många, så långa år varit min läxa?
Tiden går mot morgon, det ljusnar. Ute och inuti mej.
Skriver till modern att inte oroa sej, jag är inte orolig.
jag överlever och det, mer än något annat, är min seger.
Han kan ha det, han kan aldrig ha mej mer.

Jag kan bjuda mej själv på vin, jag kan bereda min fond och skala mina skaldjur. Ingen annan behöver ge mej det.
Omtumlande, jag är trött men mer vaken än på väldigt länge.
Tack S för din vänskap just denna natt när jag behövde det som mest.
Tack.

Spegelbild

Idag efter äggskal och nedskrapade tapeter ser jag henne. Jag bekräftar allt och gråter inombords. Ändå en kyla, en gråt som inte kommer och jag undrar om jag bara följer gamla mönster. Kanske är det inte sorg, kanske är det lättnad?
Nu har han en ny och jag vet. Jag vet att hans lejon spränger inuti honom bara av att få stå och ryta bredvid det mörka och vackra.
Jag undrar om allt är enkelt och allt som inte var jag. Nu vet jag att jag inte ens finns som en tanke. Jag vet och det gör ont på ett sätt som bara egot kan smärta. Jag somnar aldrig. Jag vill inte tänka på det.
Och visst är det oviktigt, vill jag byta plats? Jag tror inte det. Men ändå skyr jag min reflektion och vill inte se det. Vill inte se mej själv och veta att för honom finns inte ens någonting att jämföra med.
Varför tillåter jag förfall, varför går jag i väntande sorg medan han sväller av lycka?
Varför?
Varför?
Jag ser ingenting, ingenting som stämmer. Borde det inte vara tvärtom? Eller är det, detta jag skapat av min verklighet? Vad skapade då han. Var det jag hela tiden. Som felade. Var det sant, det jag sa, att jag inte duger någonting till. Är det därför jag tröttar ut mej? Är det därför jag går här? Är det för att få finnas eller har jag verkligen inget värde.
Fan fan fan fan.

"Helvetes jävla skit,
jag är ett öppet sår,
i en saltfabrik"

Vem håller tiden?

Jag undrar vad som blir av dagarna? Vem som stal morgonen och vem som rövar bort mina nätter? Jag har tappat min tid, jag har förlorat känslan av tiden!!
Försöker möta den sköna M som anstormas av den där som stjäl all luft och för syret bort från- för att känna att han fyller sin plats i tiden och i rummet. Jag börjar tröttna på hans attacker. Jag börjar tröttna på hans blinda ögon. Jag vill skrika, skrika ut allt. Jag vill att han ska se, jag vill bända upp det där själviska som han kallar för omtanke. Men vet - att där står inga dörrar på glänt. Där finns inga marginaler. Inga nyanser. Och allt jag önskar M är just Allt.
På vägen hem skakar jag det av mej men släpper det inte helt.
Styr in på egna banor och möter än en gång upp det där jag inte kan ge upp hoppet om riktigt än. Upptäcker min egen osäkerhet, min ovana vid att speglas i någon annan. Orden är få men värmen finns. Jag håller hårt om principer och tråkar ut mej själv.
Varför saknar jag orden så? Varför behöver jag höra? Vad är det som skrämmer så?
Jag mönsterpassar alla gamla mönster och önskar så att det inte ska stämma. Klistrar upp och inväntar resultatet och fruktar att varenda lager, varje våd, ska passa in, som de alltid gjort.
Jag längtar efter färg, jag längtar efter avskalade lager, renhet, ingenting att skrapa fram eller överraskas av.
Och ögonen känns torra, som trötthet, man jag bevarar min tid som något att samla på hög i det tomma rum, jag kallar hem.
Och händerna doftar av något främmande, en motsats att borra in i hårbotten.
Retsamt knottrar sej huden i någonting som liknar en lycklig stund?

Så jag inväntar tiden, jag inväntar luftbubblor att sticka hål på! Att skära i med rakbladsvass egg.

..."som en tomtebloss, lättantändlig..."

Perspektivet börjar anta en oändlighet som jag omöjligt kan omfamna...
Jag försöker vidga alla vyer men sugs tillbaks till min egen verklighet. Jag går ut och vågar möta det främmande och undrar vad jag ska lära? Har mitt missnöje något fäste? Är det meningen att N ska ta upp all plats som den att jämföra med, att glorifiera. Allt jag vågat har gjort längtan större. Hur kan någon någonsin igen vara så rätt i sin form?
Och jag inser att jag är den av oss, den enda, av oss som känner så, som har längtan och sentimentaliteten som något återkommande. Som inte släpper taget. Än en gång sitter det som tårade klistermärken på en plats i ögonvrån, jag inte lyckas gömma eller förneka.
Det stora hjärtat, som jag kan förakta så. Vad gör det med mej??? Finns det en mening?

Ljusets och kärlekens tid läcker ur drypande lakan, och jag vrider ur, jag torkar upp, jag blöter det som inte kan torkas sen. Jag väntar på dagningen. Jag väntar på ljuset.
Och bakom en mask av påklistrade manér riktar jag in missriktade missiler.

Kort från snö och falurött river upp allt som så sakta börjat läkas. Lika vilsen, samma längtan, vidderna som fyller upp och som inte finns. Längtan bort från- längtan till.
Längtan som något flämtande, något som smärtar mer än allt. Jag är trött på den, smärtan. Jag är utledd på längtan. Jag söker tilltro, jag söker lugn. Men allt är brusande, allt dundrar ur källan.
Allt som Är! Allt som inte Är!

Tänker du på mej ibland? Längtar du, någonsin?
Som jag längtar?
Gör du ont, som jag smärtar?

Utan Mej?

Dagarna har mött mej med allt som skrämmer mej och tröttheten tar ut sin rätt.
Otillräckligheten vakar över- dag som natt. Det är fullmåne och den uppvaktar med sin osalighet. Strävande, kämpande ljusnar den upp natten.
Är det jag, som fyller mej med det straff, jag utsätter mej själv för? Det som jag inte känner igen och som skapar ett äckel och kanske det skydd jag längar så efter. Jag måste stoppa det. Jag måste tillåta ett igenkännande.
Jag tänker:
- Imorgon!
Och kastar sten i glashus. Ingenting blir gjort, ingenting jag unnar mej att lyckas med. Kanske skapar jag mina egna misslyckanden?
Den kväll som var igår men som kunde vara vilken som helst. Jag samtalade mej tom. Det sårande som jag skyggat inför, orden som sitter kvar lika envetet som cellminnen. Kan jag göra mej av med dem? Undrar om det jag sa skadade trots att jag allra helst ville just det? Hur minns man sina ord?
Och hur fort jag än springer mellan stolarna hittar jag aldrig min plats. Den verkar försvunnen och jag letar efter något som kanske aldrig funnits.... Vilsenhet, tårlös sorg, ihopbitna käkar och varenda muskel, min kropp, vilken spänner sej till försvar.
Jag känner inte igen den. Jag känner inte igen mej själv. Jag känner ingen här.
Jag äcklar mej, jag äcklas av det här! Det vi står inför. Jag vill inte mötas upp. Jag vill inte längre.
Jag längtar ut men klamrar mej fast.

Och jag har inte återhämtat mej!

skugga

En tid har passerat, som något ohanterbart. Jag har lyckats snubbla över alla anledningar att inte räknas som ett eget liv. Livet är fulla av samtal som aldrig talas hela vägen ut. Kanske glider det mej ur händerna men allt ligger på utsidan, krusar huden till oigenkänlighet. Snart tränger det inre ut ur porerna.
Mina brottningsmatcher med skulden drar ut på tiden och jag stångas mot en säker förlust.
Vem är det som håller trådarna till den kasperdocka som verkar vara livet. Att driva med vinden eller låta vinden driva en vart den vill. Det är så många jag borde träffa men jag orkar inte. Min kraft går på stadig bana mellan de tre hållplatserna och det känns enahanda.
Men ändå dessa glimtar. Vänskapen som det nya att upptäcka som något utanför ramarna. En familj som är så mycket.
Igår lockades vi av motiv från andras liv att själva tolka och ta in. Min älskade M bjöd på kärlekstolkningar i kycklingformat. Så vacker och duktig. Kanske ser hon inte det själv? Det storslagna hon åstadkommit.
Kvällen blev yngre än planerat och jag fick gå hem och dra in luft i lungorna. Samtal där svart på vitt utgjorde grunden och en frustration som fick mej att skaka in i sömnen.
Idag renas hemmet och än en gång allt detta jag inte orkar med men ändå måste för att ha något som inte är kaos att komma hem och landa i.
Idag vet jag inte vad jag skriver, vet inte vad jag känner eller menar. Bara att rastlösheten kliar och gör mej till något odugligt. Ett djur i bur.