söndag 14 december 2008

Avslut. AJ!

Idag, alldeles nyss bröt jag en av mina cirklar och trots allt så gör det ont. Jag önskar så att det finns en mening med att jag går med gyttja upp och in i stövelskaften. Nuet knackar på dörren till det förflutna. Borde jag vara lättad? Borde jag klappa mej själv på axeln. Jag ser inget sådant i det här. Vad är det för mening? Varför gör det så ont?
Ensamheten från och med nu skrämmer mej mer än allt gjort tills nu. Hur ska jag nå upp på land? Hittar jag nya stigar, hittar jag min väg? Kommer jag sakna honom? Jag samlar på fel saker och de ligger på hög i dammiga hörn. Vem är jag i allt det?
Men nu är det över och jag vågade för egen del - antar jag!? Men jag faller tillbaks på det jag kan, på det jag känner igen och där blir det min skuld. Och magen vrider sej i något jag så väl känner igen. Jag vill inte vara här, jag vill inte känna den här ensamheten. Jag hör viskningar om det som vart och fortfarande är. Sorgen bubblar upp äckel och bubblande ångest till ytan och där går jag, ensam igen, fel igen? Kvar i allt jag lämnat. Och än en gång börjar jag om, från ett farväl, mot något jag inte vet.
Och jag är så trött. Jag är ovetande.
Tänker på det jag lämnat, på hur det var i början, på min förhoppning, på min tillit, hoppet som förkrossat ligger i spillror än en gång. Kommer jag våga tro igen, kommer jag våga öppna upp alla dörrar som jag sakta stänger omkring mej, jag stänger och reglar alla fönster, jag larmar på och lämnar byggnaden.

torsdag 4 december 2008

Bara ord

Känner inte igen mej själv i stressen som varit, Jobbat på med de kreativa barnen och till slut så gick det vägen. Soporna såg ut som sopor, repliker levererades och Gud applåderade- som sej bör.
På fredag kom lilla M till världen alldeles gyllene med svarta fjun, och vi välkomnade henne till världen med russin, mandlar och värmande glögg.
Jag är ur fas eller kanske i fas där utveckling och inre studier är oundvikligt. Det domnar igen och jag sorterar och sorterar bland minnen och vaga teser. Det är upp till mej nu och jag måste avsluta kapitlet. Och inte låta gamla ärr nötas upp och hindra läkning. Tankarna går runt, snurrar runt i överjordisk hastighet och jag undrar så när det ska stilla sej igen.
Talat med den vackra långa S om frustration och saknad, jag saknar henne och önskar så att hon fanns närmare. Jag måste få slut på rädslan för N och den nya. Det är knappast värt det. Ändå skapar det sånt hål i magen och jag vet inte hur jag ska kunna fylla igen det?? Så jag samtalar och gräver igen och hoppas så på ett avslut denna gången. Och en fortsättning där jag får vara Ny!

Advent, den första, åker vi på havet i vinden och sänker din aska i det vilda. Saknaden- här igen och allt det outredda. Jag vet inte vad som händer, jag vet knappast vad jag känner, jag önskar så att det som händer aldrig hänt. Men verkligheten är ifatt och det finns ingenting som för dej tillbaka...
Du är saknad, det är något som är tomt och det är inte detsamma längre...

fredag 21 november 2008

All I know is that I SHOULD?

Det börjar bli kallt, jag vädrar snö i en luft som är högre nu, som är klarare nu. Kinderna bits rosiga, Hjärtat pumpar runt det som är rött och varmt men det känns ändå så kallt. P är rund och så vacker, väntan är snart över och det vilda, det virvlande är på väg, kommer snart hit och väntan är över, snart ett liv till här hos oss. Jag värmer mej i mina vänner, jag söker tröst innanför väggar som kallas "hem" - eller flyr jag den??
Jag har blivit rädd igen, så rädd och ängslan susar i blodomloppet. Kärleken ryms inte, hjärnan svämmar över, det är fullt där och inga tankar tränger ut igen. De sitter fast som en klump som bultar bakom ömma tinningar.
Visst slår jag in mina spikar ordentligt i de väggar jag omger mej med vissa dagar. Då jag inte orkar, Inte vill, Inte förmår något annat än ett steg framför det andra, det tidigare. Visst fogar jag ordentligt, visst murar jag upp tjocka väggar som inte kan trängas igenom. Jag längtar hem! Jag är vilsen här!
Jag vet bara vad jag borde och jag tvingar hjärtat att pumpa snabbare, runt runt och andas men glömmer att andas.
Jag vågar inte möta den som tittar på mej i spegeln, jag vågar inte för jag känner inte igen det genomskinliga och bleka.
M fyllde år igår och min andning svek, den jag så lätt glömmer bort nu för tiden. Hon lever med skammen och vågar släppa ibland på den där kontrollen hon äger. Jag vill men finner inte orden. Kanske behövs de inte? Kanske räcker det som är? Kanske kan ingenting räcka eller hjälpa förutom tiden och den där resan inåt?
Jag har funnit nätterna igen och möter dagarna med trötta ögon. Jag måste finna en väg ut ur det här, Jag måste börja våga igen.
Men hur??

fredag 24 oktober 2008

when evening falls, so hard...

De senaste dagarna har du sakta börjat komma tillbaka till mej och saknaden gör sej påmind i fregment, bilder av dig och äntligen minns jag i takt med tårarna. Du skrattar i mitt minne, du skrattar och jag gråter. Kanske är det så det är från och med nu?
Jag värmer mej, jag håller mej nära alla stunder. Och torkar salta kinder med allt jag kan känna från ett år med så mycket skratt, så mycket värme och en kärlek som jag aldrig förstått- förrän nu!
Här på jorden har jag stressat på i ett ingenting, i ett tvång runt funktion. Alla måsten som måstat fungera. Allt allt jag kämpat med för att fungera för det måste ju fungera. Jag måste klara mej - här, utan dej. Kanske hade vi det gemensamt, denna läxa att stanna upp, vara kvar och mötas upp. Du i ditt och jag är kvar här, i mitt? Jag vet inte. I dina ord, dina vackra sagor, ditt vackra liv kände jag mej närmare, en tröst i att hitta likheter. I någon som du, som är en av de vackraste.
Jag måste hålla mej närvarande, jag måste vakna nu, jag måste klara mej. Men hur?
Nu känner jag ensamheten, inte ensam, jag har de vackra som är kvar, den lilla som väntar på ankomsten, alla är vi här, alla utom du och då fattas ju någon. Du fattas mej, du fattas oss!! Du är saknad, hör du? Mej?!?
Jag undrar om du visste att jag var där, helt och fullt även om jag inte förmådde alla gånger, även om jag inte alltid kunde vara påkopplad. Jag undrar om du kan förlåta mej? För de gångerna då jag inte gjorde min läxa, för alla gånger jag inte räckte till och inte kunde röras? För den här tiden efteråt då jag vandrat i vakum, vilsen, jag ser nu att jag varit och är vilsen. För inga stigar leder till dej längre och jag känner inte riktigt igen mej i den här staden. Jag undrar så om du förlåter mej. Om jag kan gå hel ur det här?
Det är för många jag inte räcker till för och jag vet inte om jag kommer bli rentvådd den här gången. Kunde jag ha handlat annorlunda, prioriterat annorlunda?
Jag vet inte!!?!

tisdag 23 september 2008

Tömning.

Idag har jag följt ditt livs linjer med pekfingret och öppnat det som varit ditt.
Historier som fångar allt och pusslar ihop så mycket och än en gång önskar jag att du varit längre i mitt liv. Orden som vi haft gemensamt tröstar och flätar samman,,, Äntligen hade vi din röst där med oss, jag och M och vet att du aldrig kan försvinna. Inte helt. Men det var skönt att höra din röst och att få lyssna på berättelser ur ditt liv. Jag saknar dej.
Det börjar tömmas nu - ditt hem - och kvar lämnar vi plats för de som kommer efter. Det känns märkligt och jag kan inte greppa det som hänt. Inte än. Undrar när jag ska förstå och ta in?
Det är så mycket att ordna med, det är så mycket jag inte hinner med, så mycket jag inte får gjort som bara rinner, som sand mellan fingrarna.
Tiden hemma har blivit sällsynt och jag vet att jag flyr från tiden då tankarna kan komma ifatt mej, jag längtar bort. Jag längtar efter lugn och tystnad. Och i tankarna växer en plan om flykt!
Jag vet inte vart! Jag vet inte hur! Jag vet knappast När? Eller OM...
Vet bara att ensamhet är något som inga sällskap i världen kan råda bot på.
Vet bara att sorg kan ligga som ett rovdjur i bröstet, i väntan på attack...

Vet inte hur någonting någonsin kan gå ihop igen?

fredag 22 augusti 2008

Godnatt


För en tid har jag saknat det, hjärtat. Jag har saknat något som fanns där förut. Det fattas mej och jag undrar om hjärtat har flyttat ner i magen.
I ditt hem saknas en vind och någon som håller det varmt. Vi vattnar, vi klampar in som förr men du är inte där. Ditt ansikte har inte släppt taget om mig än, och inte ditt galna skratt. Varje dag är en jakt på det jag så enveten knuffar undan. Du fattas mej och i varje andetag önskar jag att du inte övergivit oss.
Du är nu fragment som tränger igenom som envetna solstrålar en molntäckt dag. Kanske har jag inte förlåtit dej för att du inte är här, att du så envist tränger dej på?
Är du det som domnar i armarna?
Är du mellanrummen i mina andetag, där bröstet höjs i inandningen och där utandningen bara blir en lång och utragen suck?
Är du regnet precis innan det slår i asfalten?
Är du det där prassliga i träden när det blåser?
Eller är du mina i mina tankar överallt där jag stannar upp och förundras?
Jag önskar jag hade fler minnen av dej, jag önskar jag haft dej nära under fler år, att jag kunnat lägga till tid.
Men nu är du med mej och du är allt jag lärt mej och allt jag någonsin kommer lära mej.
Och jag kan bara känna tacksamhet!
KÄRLEKEN, min vän, min syster. Det har du lärt mej.
Imorgon ska vi samlas än en gång för dej, vi ska gå gången fram, vi ska lyssna till sångerna, vi ska gråta över dej trots att du är skrattet, glädjen och månen som tittar fram när natten är som mörkast?
Jag är kvar och jag ska vänta på dej, på det varma som är du, hösten kryper närmare och jag ska vänta på att det kalla i magen byts ut och du är något mer än en saknad, tills du är en värme och den stolthet jag äger över att ha varit din så som du varit min.
Godnatt syster!

tisdag 5 augusti 2008

Och så lever de lyckliga i alla sina dagar....?

Helgen spenderades med släktingar i ett hus där barndomen blev nuet. Ingen förändring, bara något konstant som pågått utom min vetskap, oförändrat. Frustration och irritation och insikt om min egen förändring. C och M sa ja till ett löfte som ska vara tills döden skiljer dem åt. De var så vackra och jag dokumenterade något som ska vara deras viktigaste dag. Deras början på något föränderligt och evigt. Finns något vackert i det. Kärleken som något evigt! Stillbilder som minnen att spara från en solig dag med blå himmel.
E är på gränsen nu, ligger i sjukhussäng och inväntar det oundvikliga och jag förundras över min oförmåga att känna, min förmåga att vara praktiskt och iskall. Träffar M och vi vet båda två och egot föder rädsla. Skräcken över att bli kvar. Undrar hur vi ska orka lämna plats för sorgen, tårarna och tomrummet.
Hur kommer det vara här, utan henne?
Hur ska vi kunna beräkna tiden och få den att räcka till? Hur ska vi gå vidare? Sorg som det oundvikliga.

"Du frågar mej hur man hittar ut ur mörkret och natten.
Du frågar mej hur man tar sej över vilda vredgade vatten?
- Se på stjärnorna, ha en bra båt. Det är inte svårare än så.
Och när sorgen och saknaden tycks kväva dej så fortsätter du andas ändå.
Allting har ett slut. Öppna dörren och kliv ut."

- Ulf Lundell

onsdag 16 juli 2008

Trött...

Hur jag än går, går jag ingenstans. Jag längtar dit där allt bara är ett missförstånd. Jag längtar bort, jag längtar hem.
Just nu, är tiden så bristfällig att jag undrar vart den gått. Vad som gått åt?
Det är så många jag inte hör av mej till, det är så många jag inte hör av. Kanske har jag inga anledningar som inte kan räknas som fattiga? Men jag hittar den inte, tiden! Jag hittar den inte.
Energi är något stillastående och jag bläddrar mellan A och Ö i boken av måsten och vilja. Jag kan inte separera. Jag kan inte börja. Och ingenstans kan jag finna trådarna.
Helt plötsligt har jag ingenting att berätta, ingenting att säga, jag är tyst och jag längtar in i något som kan kallas mitt.
Vandrar i uppförsbacke och talar om det som det inte finns någonting att säga nåt om och jag snubblar hem i regnet och drar skammen över huvudet. Vart kommer den här tröttheten ifrån? Vart hamnar jag om jag fortsätter efter samma väg?
Har jag någon anledning eller är jag svag?
Jag drömmer om att springa bort bort, jag drömmer om fria ytor och öppna vidder. Kargt och sentimentalt föds minnen av en sommar. Den är inte min, jag är inte min.
Dagarna försvinner i eko. Och mitt skri studsar i tomrummet.
Jag är inte här längre, jag undrar så, vart jag tagit vägen...
Och än mer undrar jag om någon saknar mej, om någon märker att jag är borta, om någon egentligen bryr sej?
Eller talar svarta tungor i skuggan där jag stått?
Jag söker vila i svagt ljus, jag söker gnistor.
Och jag vet!!! Att jag är överflöd.

onsdag 9 juli 2008

"Genom mina drömmar, springer ökenhundarna"

Dagarna blandar ihop sej som en kortlek för en blind. Inget är upp eller ned, ingenting är rätt eller fel och vad som är, saknar egentlig betydelse. Det finns inget vinnande giv!
Jag trampar luft och går med stora kliv och söker något att stödja mej mot...
En vän refererade till det förflutna som ett lik eller ett kadaver och dess stank. En odör som blir värre ju mer man är där och petar. Som något att bara låta ligga till förruttnelsen trätt in och lyckats utrotat dess fysiska existens. Jag undrar hur jag ska kunna låta det ligga som en skugga i ögonvrån?
Jag är låg, jag kastar saker i golvet och förvånar med min orubblighet. Vet att jag gnäller och avskyr det.
Vet att jag biter mej i läppen och biter ihop och att jag mer än allt, fruktar tomrummet.
Vet att jag mer än allt föraktar min otillräcklighet och min oförmåga. Orkens behållare är nära att tömmas men jag vill inte svika.
Idag kan jag inte springa, jag måste stanna upp, jag måste in i kulan och jag är så skälvande rädd. Inte för henne, inte för platsen, inte för tiden men för det jag så envetet förnekar.
Slutet!!! Varandet - för oss som blir kvar. Saknaden. Skulden och Livet som ändå står där och väntar. Skammen inför det.
Jag vill inte se längre, jag vill inte finnas till hands, jag vill inte höra och mina händers läkande skrattar hånfullt.
Hur ska jag kunna röra, hur ska jag orka röras?
Vem står nedanför och fäster skyddsnät där jag vet att jag kommer falla?
Fruktar att inte kunna gottgöra, fruktar att inte orka hela vägen ut. Söker kraft och samlar alla dofter och smaker som fragment att spara i en ask, någonstans. Jag har sparat på allt men vill aldrig plocka fram det jag samlat på hög, vill aldrig vara där.
Mina tankar urlakar min kraft, rädslan att inte ge det jag mer än allt vill ge, urlakar. Jag är törstig som en uttörstad i en ocean av vatten.

"Hur skulle jag känna fullkomlighet,
om jag inte sprang mig slut;
om jag inte sprang från natt till natt, om jag inte
stormade ikapp med de hägrande, skygga
ökenhundarna"
- Doris Kareva -

torsdag 26 juni 2008

I Eftertankens Kranka Blekhet

Jag har låtit natten passera i vakenhet. Jag har vänt på varje sten, jag har snubblat över varje rot som sticker upp här i nuet. Inser att jag fortfarande hänger i en tråd som tillhör det förflutna, det är dags att klippa av den nu.
När världen inte längre cirkulerar runt mej så känns tyngden så mycket lättare och tankarna lättar sakta med hjälp av en annan vakande vän. Inte här, men där jag hör hemma.
Orden som så sakterliga börjar tappa betydelse och jag kommer aldrig mer gå på dem. Kanske är det så nu? Kanske är kärleken tillåten äntligen, också till mej själv?!
Inget yttre kan väga upp. Ser jag det verkligen eller lurar jag mej själv?
Kanske har jag inte blivit kall, utan stark?
Hur mycket har jag lärt av det som så många, så långa år varit min läxa?
Tiden går mot morgon, det ljusnar. Ute och inuti mej.
Skriver till modern att inte oroa sej, jag är inte orolig.
jag överlever och det, mer än något annat, är min seger.
Han kan ha det, han kan aldrig ha mej mer.

Jag kan bjuda mej själv på vin, jag kan bereda min fond och skala mina skaldjur. Ingen annan behöver ge mej det.
Omtumlande, jag är trött men mer vaken än på väldigt länge.
Tack S för din vänskap just denna natt när jag behövde det som mest.
Tack.

Spegelbild


Idag efter äggskal och nedskrapade tapeter ser jag henne. Jag bekräftar allt och gråter inombords. Ändå en kyla, en gråt som inte kommer och jag undrar om jag bara följer gamla mönster. Kanske är det inte sorg, kanske är det lättnad?
Nu har han en ny och jag vet. Jag vet att hans lejon spränger inuti honom bara av att få stå och ryta bredvid det mörka och vackra.
Jag undrar om allt är enkelt och allt som inte var jag. Nu vet jag att jag inte ens finns som en tanke. Jag vet och det gör ont på ett sätt som bara egot kan smärta. Jag somnar aldrig. Jag vill inte tänka på det.
Och visst är det oviktigt, vill jag byta plats? Jag tror inte det. Men ändå skyr jag min reflektion och vill inte se det. Vill inte se mej själv och veta att för honom finns inte ens någonting att jämföra med.
Varför tillåter jag förfall, varför går jag i väntande sorg medan han sväller av lycka?
Varför?
Varför?
Jag ser ingenting, ingenting som stämmer. Borde det inte vara tvärtom? Eller är det, detta jag skapat av min verklighet? Vad skapade då han. Var det jag hela tiden. Som felade. Var det sant, det jag sa, att jag inte duger någonting till. Är det därför jag tröttar ut mej? Är det därför jag går här? Är det för att få finnas eller har jag verkligen inget värde.
Fan fan fan fan.

"Helvetes jävla skit,
jag är ett öppet sår,
i en saltfabrik"

onsdag 25 juni 2008

Vem håller tiden?


Jag undrar vad som blir av dagarna? Vem som stal morgonen och vem som rövar bort mina nätter? Jag har tappat min tid, jag har förlorat känslan av tiden!!
Försöker möta den sköna M som anstormas av den där som stjäl all luft och för syret bort från- för att känna att han fyller sin plats i tiden och i rummet. Jag börjar tröttna på hans attacker. Jag börjar tröttna på hans blinda ögon. Jag vill skrika, skrika ut allt. Jag vill att han ska se, jag vill bända upp det där själviska som han kallar för omtanke. Men vet - att där står inga dörrar på glänt. Där finns inga marginaler. Inga nyanser. Och allt jag önskar M är just Allt.
På vägen hem skakar jag det av mej men släpper det inte helt.
Styr in på egna banor och möter än en gång upp det där jag inte kan ge upp hoppet om riktigt än. Upptäcker min egen osäkerhet, min ovana vid att speglas i någon annan. Orden är få men värmen finns. Jag håller hårt om principer och tråkar ut mej själv.
Varför saknar jag orden så? Varför behöver jag höra? Vad är det som skrämmer så?
Jag mönsterpassar alla gamla mönster och önskar så att det inte ska stämma. Klistrar upp och inväntar resultatet och fruktar att varenda lager, varje våd, ska passa in, som de alltid gjort.
Jag längtar efter färg, jag längtar efter avskalade lager, renhet, ingenting att skrapa fram eller överraskas av.
Och ögonen känns torra, som trötthet, man jag bevarar min tid som något att samla på hög i det tomma rum, jag kallar hem.
Och händerna doftar av något främmande, en motsats att borra in i hårbotten.
Retsamt knottrar sej huden i någonting som liknar en lycklig stund?

Så jag inväntar tiden, jag inväntar luftbubblor att sticka hål på! Att skära i med rakbladsvass egg.

söndag 22 juni 2008

..."som en tomtebloss, lättantändlig..."


Perspektivet börjar anta en oändlighet som jag omöjligt kan omfamna...
Jag försöker vidga alla vyer men sugs tillbaks till min egen verklighet. Jag går ut och vågar möta det främmande och undrar vad jag ska lära? Har mitt missnöje något fäste? Är det meningen att N ska ta upp all plats som den att jämföra med, att glorifiera. Allt jag vågat har gjort längtan större. Hur kan någon någonsin igen vara så rätt i sin form?
Och jag inser att jag är den av oss, den enda, av oss som känner så, som har längtan och sentimentaliteten som något återkommande. Som inte släpper taget. Än en gång sitter det som tårade klistermärken på en plats i ögonvrån, jag inte lyckas gömma eller förneka.
Det stora hjärtat, som jag kan förakta så. Vad gör det med mej??? Finns det en mening?

Ljusets och kärlekens tid läcker ur drypande lakan, och jag vrider ur, jag torkar upp, jag blöter det som inte kan torkas sen. Jag väntar på dagningen. Jag väntar på ljuset.
Och bakom en mask av påklistrade manér riktar jag in missriktade missiler.

Kort från snö och falurött river upp allt som så sakta börjat läkas. Lika vilsen, samma längtan, vidderna som fyller upp och som inte finns. Längtan bort från- längtan till.
Längtan som något flämtande, något som smärtar mer än allt. Jag är trött på den, smärtan. Jag är utledd på längtan. Jag söker tilltro, jag söker lugn. Men allt är brusande, allt dundrar ur källan.
Allt som Är! Allt som inte Är!

Tänker du på mej ibland? Längtar du, någonsin?
Som jag längtar?
Gör du ont, som jag smärtar?

torsdag 19 juni 2008

Utan Mej?

Dagarna har mött mej med allt som skrämmer mej och tröttheten tar ut sin rätt.
Otillräckligheten vakar över- dag som natt. Det är fullmåne och den uppvaktar med sin osalighet. Strävande, kämpande ljusnar den upp natten.
Är det jag, som fyller mej med det straff, jag utsätter mej själv för? Det som jag inte känner igen och som skapar ett äckel och kanske det skydd jag längar så efter. Jag måste stoppa det. Jag måste tillåta ett igenkännande.
Jag tänker:
- Imorgon!
Och kastar sten i glashus. Ingenting blir gjort, ingenting jag unnar mej att lyckas med. Kanske skapar jag mina egna misslyckanden?
Den kväll som var igår men som kunde vara vilken som helst. Jag samtalade mej tom. Det sårande som jag skyggat inför, orden som sitter kvar lika envetet som cellminnen. Kan jag göra mej av med dem? Undrar om det jag sa skadade trots att jag allra helst ville just det? Hur minns man sina ord?
Och hur fort jag än springer mellan stolarna hittar jag aldrig min plats. Den verkar försvunnen och jag letar efter något som kanske aldrig funnits.... Vilsenhet, tårlös sorg, ihopbitna käkar och varenda muskel, min kropp, vilken spänner sej till försvar.
Jag känner inte igen den. Jag känner inte igen mej själv. Jag känner ingen här.
Jag äcklar mej, jag äcklas av det här! Det vi står inför. Jag vill inte mötas upp. Jag vill inte längre.
Jag längtar ut men klamrar mej fast.

Och jag har inte återhämtat mej!

lördag 14 juni 2008

skugga

En tid har passerat, som något ohanterbart. Jag har lyckats snubbla över alla anledningar att inte räknas som ett eget liv. Livet är fulla av samtal som aldrig talas hela vägen ut. Kanske glider det mej ur händerna men allt ligger på utsidan, krusar huden till oigenkänlighet. Snart tränger det inre ut ur porerna.
Mina brottningsmatcher med skulden drar ut på tiden och jag stångas mot en säker förlust.
Vem är det som håller trådarna till den kasperdocka som verkar vara livet. Att driva med vinden eller låta vinden driva en vart den vill. Det är så många jag borde träffa men jag orkar inte. Min kraft går på stadig bana mellan de tre hållplatserna och det känns enahanda.
Men ändå dessa glimtar. Vänskapen som det nya att upptäcka som något utanför ramarna. En familj som är så mycket.
Igår lockades vi av motiv från andras liv att själva tolka och ta in. Min älskade M bjöd på kärlekstolkningar i kycklingformat. Så vacker och duktig. Kanske ser hon inte det själv? Det storslagna hon åstadkommit.
Kvällen blev yngre än planerat och jag fick gå hem och dra in luft i lungorna. Samtal där svart på vitt utgjorde grunden och en frustration som fick mej att skaka in i sömnen.
Idag renas hemmet och än en gång allt detta jag inte orkar med men ändå måste för att ha något som inte är kaos att komma hem och landa i.
Idag vet jag inte vad jag skriver, vet inte vad jag känner eller menar. Bara att rastlösheten kliar och gör mej till något odugligt. Ett djur i bur.

lördag 10 maj 2008

All i need....

E har haft bra dagar, dagar med kraft och även tillbaka till det som var innan. Det ger lugn även om jag tränar på att vara här, där jag är nu, inte där, fortfarande. Samlar tankar och drömmar i ett tomt hem. Fattar beslut och jagar drömmarna.
Parken full av liv och desorienterade själar. Jag bara någon anonym. Rytmer uppe på klippan med vackra vänner. G har skapat en irritation i mej som jag antingen borde ta upp eller bara glömma?
Bråkade med fadern och fick en lur i örat. Jag är obekväm, som jag är van vid. Alltid den obekväma som inte säger det som väntas.
Hur många X och Y krävs det för att han ska erkänna mej som sin dotter? Jag har beslutat att ta det där provet, i blod. Sen klipper jag kontakten, jag kan inte trösta eller förstå mer nu. Det är för enahanda och jag orkar inte. 13 år är nog.
Fick släppa det en stund i fyllt hem och te hos K. Som framanar något som sover i mej. Som knappt vågar kika fram längre. Så rädd, så trött men jag glömmer även det. Det jag inte kan fånga, det jag aldrig kan få.
Vänskapen fyller ut alla tomma skrymslen. Men huden törstar efter annat än solstrålar och salt.

måndag 5 maj 2008

Praise the lord and pass me the ammunition.

Jag är så ofantligt trött. Funderingar kring det existensiella i livet rullar genom hjärnan konstant. Vad är det som händer? Katastrofer landar från överallt ifrån och jag undrar om det är för att vi är mitt i det eller vad är det som händer?
Jag är kantig, känslig, lättrörd, undrar så smått när bägaren ska rinna över. För det borde väl komma snart?
När ska det få vara bra? När kommer lugnet?
Kommer min tid? Blir det min tur?
Värmen är utanför och jag följer den som från en bubbla och jag vet inte vad det blir av mej? Ger mej själv löften om tid ägnad mejsjälv, rutiner i kaoset. Går det?
Längtar bort bort bort. Flykt!
G kom med exotisk bedövande skönhet på stan och jag, jag kände mej bortvald. Så det är dit han försvunnit men varför bryr jag mej? Jag vill inte ha honom. Känner mej bara ensam.
Men är det inte. Bara samma hudtörst, trösten som inte vill infinna sej. Tröstlös.
Det finns inga sagor. Bara ögonblick av lycka, frid, kärlek, samhörighet. Skälver inför tanken att fånga dem. Och hur skirt allting är. Rörs jag?

torsdag 1 maj 2008

Verkligheten!


Idag tänker jag, att himlen gråter och så även jag. Kraftlöshet och en oskärpa, som för allt in i en gråskala. Jag greppar efter allt men fångar inget. Kan inte föra vissa ord över mina läppar för jag vet inte var de landar.
Natt. Jag gömmer mej, önskar mej drömmar, änglar med klarhet. Saknaden som en pockande klåda.
Vart ska jag göra av den?
Min hud som tunna tunna stråk av något. Någonting längtande som inte minns längre. Längtande somnar jag om. Vem fångar in mej? Jag flyger runt utan riktning och höjden skrämmer mej.
Söstra mi. Vart är du nu? Vem fångar dej? Har du någon som väntar?
Idag kan jag inte säga orden. De är alldeles för verkliga.
Sömlös. Sömnlös.
Utan sömn.

måndag 28 april 2008

vem ska trösta knyttet?

Allt är overkligt. Ingen tar på mej, jag saknar en famn. Hud. Tröst! Hur ska jag finna den? Hur ska jag orka leta? Vem finns när allt känns ensamt. När hon inte är där? Förlamande rädsla! Vart ska du gå älskade syster? Varför måste du gå? Jag vill inte se! Vill inte att det här ska vara min verklighet. Men det är verkligt, inte mycket har någonsin varit verkligare.
Du kan inte stanna kvar!

"...och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt

onsdag 23 april 2008

Livet i ett töcken!

Tre dagar och livet i dess utkant. Min vän sover och glömmer sina ord. Hon drömmer och värmen tränger ut från hennes kropp. Jag smyger som en skuggfigur i stadens skumma kvarter men kommer ihåg att skratta. Dagarna som nu är få rusar förbi i sakta mak, jag fångar ingenting. Kan inte rädda, inte räcka till. Vem skär i mej med rakbladsvass egg? Vi sluter upp i cirklar där allt är ogripbart. Min vän, min syster tillhör de döende men ingen är så levande. Och det vakna kortas ned för varje dag. Och jag lyssnar efter henne, tittar efter henne och försöker fånga essensen för att bevara den. Hur kan vi få allt att gå ihop, hur kan allt hinnas med? Vad döljer sej bakom alla fasader. Hur många minnen kan räddas, hur kan vi läkas?
Tröstetid, i en tid då träden knoppas och slår ut. Allt lever upp efter en slumrande vinter och utanför på gatorna vaknar människor ur sin långa dvala men vi, domnar, vi klamrar oss fast vid det ingen kan råda över.
Bara ett nuet som det enda vi har. Ovisshet, tid. Tiden som är Ingenting!
Vänskap, familj, den jag valt är en varm famn och ödmjukheten fyller varje por.
Och jag- jag är världens minsta, den minsta i världen.

"Håll mitt hjärta, håll min själ..."

onsdag 9 april 2008

soon...

Tillbringat dagen i sällskap av mej själv, letat information om den berömda soffan. Imorgon byter min ålder år och jag är därmed ett år äldre, bara så där!! Förra födelsedagen firades med N, på en madrass i säsongar rummet, i år måste jag acceptera det faktum att det aldrig blir så igen. Det är en sorg och jag vet att jag borde vara förbi det, slå bort varenda tanke på det. Att han inte tänker på mej längre, jag är ingen del av det som är han. Och trots att förnuftet vet så känns det i hjärtat.
Det är över. Kommer aldrig igen. Men kanske är det bara en del av alla sorger som ska passera innan sorgeåret är förbi?

"Mitt hjärta är som en gråsten
mitt hjärta har mist sin form.
Men hör på min marsh under månen
den gungar i stadig moll.
Den passar ej på grammofonen
den handlar om dej, ditt troll.
Att ditt hjärta är ett såll.
Och min smärta är enorm."

tisdag 8 april 2008

the båtten is nådd

En dag som börjar med promenad i folktom park. Skönt att känna doft av sommar och fåglarnas övertydliga vårkvitter. Sen en obotlig trötthet. Jag läser om Cornelis, intresserad men så trött, somnar för att sen somna igen. Gnäller lite till den tålmodiga modern. Vad, vart skulle jag vara utan henne? Vad anser hon om sin yngsta dotter som strular till det om och om igen. Själv vet jag inte vad jag tycker. Är det bara jag? Eller finns det en gnutta otur med i leken eller är det ärrvävnad som vägrar läkas?
Jag önskar mej medvind i födelsedagspresent, en vind som för mej mot något bra, något lite enklare än det som varit. Jag önskar att jag inte är grunden till allt, att det inte bara är det att jag, som så i grunden måste förändras, i mej själv. Att något orsakats av yttre faktorer. Det- och ett par nya byxor:)
Annars är jag mätt! Mätt på alla antydningar om vad jag missat i livet. Vad som är den verkliga meningen när jag är så långt ifrån det. Jag har inte alla svar, verkligen inte men jag känner mej själv bättre än så många andra. Så varför får inte jag stå för det? Varför tycker de att de har rätt att tala om för mej på vilket sätt jag kommer förändras den dagen jag själv är där?
För att jag bryter mot normen. För att jag vägrar förlika mej med normen och vad jag förväntas känna och hur jag förväntas vara.
Tänk om de har fel? Blir jag än en gång den som inte vet, som inte förstår för att jag inte blivit den de ville se mej som. Den dag jag har det de har som är svaret på alla frågor. Då allt som varit inte finns längre, då hjärtesorg inte känns, då jag hittat den rätta anledningen till livet. Jag ska ställa mej utanför det där nu, inte ha åsikter om något jag uppenbart inte har någon aning om. För mej är kärlek något som finns i överflöd och jag har inget intresse av att rangordna den, PUNKT!

måndag 7 april 2008

"One good thing about music, when it hits you, you feel no pain"

En gnutta hopp. En gnutta sol och kinderna bränner på insidan. Kom ingenstans med soffaffären men det finns fler dagar att försöka. Jag har ensamhet igen och fann tröst i att K känner samma sak, i umgänget vi omger oss utav. Att alla är uppe i sitt. Men det får vara ok!
Vackra samtal med vänner och ny sittplats i solen, konsumerar plats med alldeles för lite riksdaler på fickan. Men det får vara ok!
Bytet av bo bjuder på lysande alternativ och en gnista tänds vid tanken på balkong och vackra väggar att omge sej med.
Kanske kan jag odla till sommaren, täcka händerna med jord och kunna sitta med kaffe och bok på min alldeles egna gröna plätt i staden. Med egna träd i krukor att vårda.
N är här igen, jag vet inte vad han vill, jag vet inte vad jag hoppas på eller räds inför. Jag låter tiden gå och väntar på ingenting. Hoppas på ingenting för Någonting orkar jag nog inte med.
Jag längtar och längtan för mej framåt. Inspirerad till tankar och drömmar som måste få större plats i mitt liv. Det gäller att hitta tillbaka. Till harmonin och lugnet i mej själv. Kanske är det just det som förvirrar så? Att någonstans bland avverkad asfalt och avverkad ensamhet och självumgänge tittar hon fram. Den jag varit, den jag vill vara, den jag längtar så mycket efter. Jag är så trött på att be om ursäkt, ursäkta mej, trött på sorgen som tynger på axlarna. Som blivit en nästan självklarhet i mina känslor. Kanske är jag rädd för att släppa det, tryggheten det någonstans ger. Det kan vara så. Men jag vet ju såklart inte!
Det får lov att vara så. Det får vara ok!
Jag fyller mej med toner och inväntar 28 års krisen, dansen längtar ut genom benen. Ska släppa ut den nu, dansen och glädjen.

söndag 6 april 2008

vårgalenskapen

Skärpan som infann sej efter besöket i den gamla världen börjar sakta förlora sin vasshet. Jag tappar mark och söker fotfäste. Hur kan jag hitta hem. Kinderna har åter igen bleknat och bara hastig inandning får den att återvända. Så jag andas! Vad annat kan jag göra? Ns födelsedag avverkades i en dimma, i förnekelse och missriktade tårar. Solen som ett hån och tankar som aldrig kan ändra någonting. Det finns ingen återvändo. Skammen över min egen litenhet söver mej. Jag tråkar ut mej själv. Till leda.
Någonstans ber jag om en räddning men det finns ingen att få, annat än tiden som inte är annat än en återvändsgränd.
Gömmer mej i ensamheten, i drömmarna och i flykten.
Födelsedagen är över och en av de "stora" dagarna under sorgeåret är därigenom förbi. Har jag glömt till nästa?
Morgonmolnen svävar fram i en slags märklig velighet, kanske är det beslutsångest? Och överallt poppar vårgalningar fram, som vårblommor som förvirrade knoppas bara för att sedan knäckas under köld och frost.
De har vaknat nu, galningarna och de skriker för allt vad de är värda, födsloskrin och jag kan inte annat än förstå dem i deras bryska uppvaknande. Och jag undrar vart de hållit hus under vintern.
Kommer på mej själv med att sörja, jag finner kanaler där annat inte finns att få. Kanaler för tårar. Och kroppen minns lättnaden av salt som dunstar bort på kinden.
Pappan ringde för att ringa igen för att han egentligen aldrig sökt mej utan systern, oxå detta sörjer jag. Allt som bara blir tomma pratbubblor. Vart kan jag lägga orden som spränger sönder allt? Jag kan inte lagra dem längre, kan inte linda in dem i artighetsfraser som förväntas läggas fram på silkespapper. Då sprängs jag, jag sprängs även om orden inte tillhör mej!

" Ja visst gör det ont när knoppar brister,
varför skulle våren annars tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?
Knoppen var ju höljet hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger.
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger."

torsdag 6 mars 2008

Virrvarr

Rastlös rastlös utan rast. Stressen brinner i kroppen och jag längtar bort. Bort bort en längre tid. Måste få pausa och vara i den pausen. Nu är jag utan rast och huden rasar av mej. Jag sätter ord där de inte ska vara. Jag hittar inte ord.
Känner mej utan kunskap utan kompetens. Jag behöver känna mej kompetent. Allt är en röra och imorgon och bara imorgon är den dag jag måste försöka reda upp den röran. Jag måste sova nu. Magen värker och min längtan spränger i kroppen.
Dålig dag!

onsdag 5 mars 2008

Frustration

Försöker få grepp om min dag? Känns som en röra. En lång dag, början i sol. Oproduktiv, oseriös, panikslagen, hopplös för att slutligen kapitulera. Vän kom hem alldeles brun och med doftande blommor i en påse, allt för att bevara doften från ett land långt där borta. Jag längtar bort! Som vanligt!
Var iväg och skulle se en film, promenad i regn, skönt att få dra på regnstället och promenera på folktomma gator. Nu är jag trött. Förstod aldrig filmen, förstår inte mycket! G är som vanligt en stor gåta. Vi åt sushi till lunch och sen bjöds jag över till kvällen. Men ändå denna stiltje? Kanske är jag bortskämd? Också där kapitulerar jag. Vänskap är bra. Även det enda jag vill ha. Lätt att falla in i det gamla tänket bara. Jag gör det. Men det får vara bra nu. Klockan är 2, det är natt, ute faller regnet, jag drömmer om snö och nu är det bara 4 dagar kvar. Längtan!!!

tisdag 4 mars 2008

Andnöd

Vaknar av att luften jag drar in skapar ett pipande, väsande ljud. Skapar en panikkänsla, inget kan tas förgivet. Att "kippa efter luft", att tappa andan. Jag flämtar, allt, hela kroppen kämpar för överlevnad. Jag kan bara gå väldigt sakta och jag tänker på Karma när jag promenerar mot vårdcentralen. Mänsklighetens Karma, är det inte det vi betalar igen för nu. All yta vi konsumerat utan att tänka, all välfärd som så missriktat nyttjats av oss. Nu rusar vi fram, i bilar, spårvagnar, till fots, utan att mötas. Vi krashar in i varandra då och då men irriteras över det avbrott våra måsten fick. Märkligt där jag går, långsamt och kämpar för det mest väsentliga- att få luft!?
Nu har jag fått medicin, för att kunna andas. Medicin för att luftrören ska vidgas. Det känns makabert.
Räknar dagarna nu. 6 dagar till snö, natur, ett steg närmare. Rötterna.
Pratar med min värd över nätet, vi skrattar och irriteras av "knackandet" min dåliga uppkoppling skapar. Så irriterande. Går så sakta. Än en gång så makabert. Varsitt land, varsin dator och vi kan se varandra när vi pratar. Ännu en uppfinning för att skapa kontakt i ett samhälle som blivit så ensamt!
I tankarna kommer jag närmare min önskan över hur mitt liv ska se ut. Hur jag vill att det ska se ut. Vad som är viktigt. Vad som skapar liv, vad som gör att jag inte bara dras med i ett evigt kretslopp där jag tillslut glömmer. Grunden.
N är i mina tankar hela tiden, i varje sekund under dagen, åtminstone de flesta. Jag vet inte riktigt varför? Det gör ont i mej igen och jag vill få bort smärtan. Saknaden! Jag spelar stark inför en publik som knappast bryr sej, som är trötta på det ständigt pågående dramat. Jag vet det! Jag är också trött!
Kanske får jag ge det tid. Vill ändå inte ha någon annan på den platsen. Vill bara att den ska stå öppen. Tom. Ren.
Men det enda som är tomt är gropen i magen. Hålet. Det svarta hålet. Som karvar ur allt!
Jag kan bara klandra mej själv och min otillräcklighet. Tankar är inte sanning. Skuld tjänar inget till. Kanske gör jag det för att jag är den enda jag kan ändra. Den enda jag kan påverka. Till bättre val. Till självkännedom och kärlek. Allt börjar med mej och jag måste sluta slösa tid på att inte tycka att detta jag, det stora hjärtat, är det som felar.
Kanske är detta inte sanningen? Kanske är det inte mitt fel? Tanken är svindlande.
"Den väg du gått blev kvar i mej. Jag. En mörk skog
och kallnad jord. Jag går in i dina steg
igen. Och jag vet inte vad det blev av mej."
- Doris Kareva

måndag 3 mars 2008

Elefanter

Natten bjöd på drömmar i bildspelsform, förstod inte mycket, vart kom de bilderna ifrån? Vaknar förvirrad som så ofta efter drömmar. Tar en tur ut i solen, det går långsamt, förkylningen har inte släppt. Det är en märklig energi, inte negativ, mer som om nåt står på startlinjen. Kanske är det sommaren.
Vänner är på väg, andra på väg hem igen. Det känns befriande att oxå jag är på väg, har mycket tankar på vart jag hör hemma. Vart jag ska bo!! Jag är lite trött på gunget som är just nu. Uttråkad samtidigt som stressad över vad jag ska göra i livet.
Borde städa lyan, få iväg de där bilderna. SKA städa. Snart.
N hänger kvar i kroppen, vet inte varför vet bara att jag vill få bort honom. Önskar jag inte brydde mej- alls!!! Men jag gör det och vissa dagar värker hjärtat, bitar av hjärtat känns saknade. Saknar de mest märkliga saker, hud, fräknar, blickar.
Kommer det någonsin kännas så igen, som att den famn jag vilar i, är ett slags hem?
Träffade P idag oxå, länge sen, hon har varit försvunnen, behövt vara själv. Verkade ändå må bra!
Ska försöka få till en dejt med fröken I, tror det skulle göra mej gott, hon är den där vännen, en del av det pussel som ger mej en känsla av fullständigt lugn och oas. En ängel. Behöver vara nära henne mer.
Jag är ledsen idag, ensam. Denna återkommande ensamhet. Får hitta ett nytt ord för det. Men vad?
Ska putsa fönsterna nu så solen hittar sin väg in!
"Tag nu dina rosor och lägg dem i en grop, eller låt dem flyga bort genom ditt galler. Eller ska elefanterna få krossa alltihop medan natten obönhörligen faller. Som en trettio tons truck, Fatumeh. Som en sista suck, Fatumeh."

söndag 2 mars 2008

Söndag

Vet inte om det är söndagen i sej som faktiskt bjöd på sol eller febern som rusar runt i min kropp som gör att jag yrar? Det river i kroppen och jag finner inte mycket ro. Längtar efter känslan som harmoni ger. Den där fasta marken under fötterna. Att komma in i hallen och frusta av sej pjäxorna. Kinder som hettar och en vila på soffan inom räckhåll. Jag längtar dit!
Inneboenden ökar på min känsla av ensamhet, med honom i lägenheten kan jag aldrig njuta av ensamheten. Kanske hjälper det att få bo själv, drömmer om den där vindslägenheten i Majorna.
Ansökningarna till skolan visar sin närvaro genom kaoset av block och pennor och idéer som samlat sej på mattan i vardagsrummet. Jag undrar om jag kommer kunna fullfölja?
U och jag promenerade runt staden idag, jag lyssnar till hans förvirring och antar att oxå det påverkar mej. Hans närvaro och sedan, frånvaro lämnar alltid en rastlöshet efter sej.
Har i allafall stickat en mössa till lille C, jag hoppas storleken stämmer och att jag får den färdig och ivägskickad. Jag måste rycka upp mej, få saker färdigställda. Så kan lugnet infinna sej!

Snöig natt

Igår trillade jag runt i ett regnigt Haga. Träffade en vän, följde med henne hem på middag. Hon och den där ljuvliga dottern. Halv 5 promenerar jag hem- långt mer påverkad än tidigare. Det är natt och galen snöstorm, allt är vitt och jag känner mej som den enda i staden. Kanske var jag den enda som var lycklig över att få göra fotspår i snön!?! Förlorade i TP men vad gör väl det när det vita guldet faller från himlen? Än en gång denna känsla av "hem". Idag är snön borta men doften ligger kvar i asfalten.