lördag 10 maj 2008

All i need....

E har haft bra dagar, dagar med kraft och även tillbaka till det som var innan. Det ger lugn även om jag tränar på att vara här, där jag är nu, inte där, fortfarande. Samlar tankar och drömmar i ett tomt hem. Fattar beslut och jagar drömmarna.
Parken full av liv och desorienterade själar. Jag bara någon anonym. Rytmer uppe på klippan med vackra vänner. G har skapat en irritation i mej som jag antingen borde ta upp eller bara glömma?
Bråkade med fadern och fick en lur i örat. Jag är obekväm, som jag är van vid. Alltid den obekväma som inte säger det som väntas.
Hur många X och Y krävs det för att han ska erkänna mej som sin dotter? Jag har beslutat att ta det där provet, i blod. Sen klipper jag kontakten, jag kan inte trösta eller förstå mer nu. Det är för enahanda och jag orkar inte. 13 år är nog.
Fick släppa det en stund i fyllt hem och te hos K. Som framanar något som sover i mej. Som knappt vågar kika fram längre. Så rädd, så trött men jag glömmer även det. Det jag inte kan fånga, det jag aldrig kan få.
Vänskapen fyller ut alla tomma skrymslen. Men huden törstar efter annat än solstrålar och salt.

måndag 5 maj 2008

Praise the lord and pass me the ammunition.

Jag är så ofantligt trött. Funderingar kring det existensiella i livet rullar genom hjärnan konstant. Vad är det som händer? Katastrofer landar från överallt ifrån och jag undrar om det är för att vi är mitt i det eller vad är det som händer?
Jag är kantig, känslig, lättrörd, undrar så smått när bägaren ska rinna över. För det borde väl komma snart?
När ska det få vara bra? När kommer lugnet?
Kommer min tid? Blir det min tur?
Värmen är utanför och jag följer den som från en bubbla och jag vet inte vad det blir av mej? Ger mej själv löften om tid ägnad mejsjälv, rutiner i kaoset. Går det?
Längtar bort bort bort. Flykt!
G kom med exotisk bedövande skönhet på stan och jag, jag kände mej bortvald. Så det är dit han försvunnit men varför bryr jag mej? Jag vill inte ha honom. Känner mej bara ensam.
Men är det inte. Bara samma hudtörst, trösten som inte vill infinna sej. Tröstlös.
Det finns inga sagor. Bara ögonblick av lycka, frid, kärlek, samhörighet. Skälver inför tanken att fånga dem. Och hur skirt allting är. Rörs jag?

torsdag 1 maj 2008

Verkligheten!


Idag tänker jag, att himlen gråter och så även jag. Kraftlöshet och en oskärpa, som för allt in i en gråskala. Jag greppar efter allt men fångar inget. Kan inte föra vissa ord över mina läppar för jag vet inte var de landar.
Natt. Jag gömmer mej, önskar mej drömmar, änglar med klarhet. Saknaden som en pockande klåda.
Vart ska jag göra av den?
Min hud som tunna tunna stråk av något. Någonting längtande som inte minns längre. Längtande somnar jag om. Vem fångar in mej? Jag flyger runt utan riktning och höjden skrämmer mej.
Söstra mi. Vart är du nu? Vem fångar dej? Har du någon som väntar?
Idag kan jag inte säga orden. De är alldeles för verkliga.
Sömlös. Sömnlös.
Utan sömn.