"What Good Am I?"

En kvällslig promenad runt sjön som täcks av näckrosblad. Platsen som påminner om något, någon annanstans!
Mina tankar, min frustration fick sitt utlopp hos den som jag trott varit en vän!
Det är tungt, jag andas tungt, jag går som på nåder mellan stolarna. Igen - utan en plats.
Jag måste omprioritera, välja med större försiktighet. Jag ser det! Men jag är besviken.
Undrar om jag någonsin kommer vara någon av vikt?! Är jag naiv?
Han pratade om en sorts panik, om olika infallvinklar, om sin oförmåga. Jag kan förstå antar jag men jag är så trött.
Jag vill bara hitta en plats där jag får vila. Jag längtar hem. Jag vill inte vara här men vet att jag inte kommer härifrån.
Kanske får också jag ta till samma taktik, inte förvänta mej något, ta förgivet att ingen förväntar sej något av mej, inte lita på någon. Hellre fly än illa fäkta!
Jag känner bara en ork som inte längre är där. Kanske en svartsjuka. En förlorad kärlek. Av vilken art den än var? Kanske har jag lurat mej själv, spelat obrydd där jag egentligen brytt mej? Kanske är jag räddare än jag någonsin kunnat föreställa mej?
Kanske utsätter jag mej fortfarande för det jag inte får? Kanske jagar jag det jag aldrig kan få?
Kanske har jag svikit mina ideal? Kanske är jag fåfäng och feg?

"What good am I, while you softly wheep?
And I hear in my head what you say in your sleep
And I freeze in the moment like the rest who don´t try
What good am I?"
- Bob Dylan

Ingen har glömt

"Sen du for så har min spegel glömt bort hur du såg ut,
nu får den aldrig se dig.
Telefonen har glömt bort hur du lät,
och ingen talar längre om dig med mig.

Alla har glömt,
men inte jag.
Varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt,
men inte jag.
Jag påminns om dig av snart allt jag ser.

Dina lätta steg har golvet glömt bort,
din kropp kan soffan inte längre minnas.
Kudden har glömt bort de tårar jag grät,
vart finns de spår som ändå måste finnas?

Alla har glömt,
men inte jag.
Varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt,
men inte jag.
Jag påminns om dig av snart allt jag ser."

Ego

Jag har gått in i dvala. Där det bara finns plats för mej.
Idag har jag legat på hårda klippor vid havet och påmints om det som är bra. Salt, vågor och hav som lugnar tankar. Som skapar nuet.
Jag måste åter igen påminna mej själv om vem jag egentligen är. Vem jag var från början. Den enkla, som kan njuta av det lilla.
Upptäcker att jag tycker om mej själv. Att jag har en tro som inte funnits där tidigare, inte så starkt och oavsett vad som kan tänkas hända runt omkring. Jag måste lyssna till den intuition som aldrig sviker, som aldrig har fel.
Måste bara skaffa mej modet att fullfölja. Att ta riskerna som är nödvändiga. Våga förlora.
Våga se mej själv som en förlust för andra. Det är mitt uppdrag.
Jag stampar fötterna hårt i marken för att känna gensvaret vibrera upp genom kroppen.
Jag är här. Jag går ju precis här!
Från och med nu måste andligheten få ta mer plats. Den som får magen att sluta fladdra. Som motar den där Olle i grind.
Jag ger löften. Jag ska fullfölja.

Om Ensamheten

Det är höst igen. Indiansommar, sommaren hann jag inte med. Jag känner mej ensam här.
Ensam och som på lån. Ingen plats är självklar. Ingenting kan tas förgivet. Allting är som spänt på båge.
Jag vet inte så mycket om mej själv längre, kanske är det för att ingen känner mej här?
Kanske finns det inte någon, någonstans som känner mej?
Mörka kvällar - efter långa timmar slit i ingentingland - finns inte sömnen längre. Då lyssnar jag på ljuden från gatan. Skratt, musik och spårvagnarnas visslande. Jag känner inte igen himlen här. Jag känner inte igen den jag försöker vara.
Jag känner inte igen det eviga försökandet, sökandet!! Jag känner mej inte bekväm i min mask och önskar så att någon ska lyfta på den, känna igen mej och trösta mej.
När kommer kapitulationen? När tryter orken?
Är det dags igen nu?
Jag minns inte känslan av ren lycka längre, jag minns inte men jag längtar efter den. Söker den.
Jag längtar efter en blick som bjuder in till trygghet, som lovar den, så kan jag äntligen slappna av.
Kanske borde jag fly, någonstans där jag som ett svagt minne kan vara saknad här? Kanske är jag bäst så, flyktig, vag, inte så obekväm?
Jag känner mej trött inför alla bedömande blickar, inför vågskålarna som alltid verkar väga över åt fel håll. Jag är trött. Jag orkar inte mer nu. Jag ger mej, kastar in handduken och går tyst in i ledet.