Helgen spenderades med släktingar i ett hus där barndomen blev nuet. Ingen förändring, bara något konstant som pågått utom min vetskap, oförändrat. Frustration och irritation och insikt om min egen förändring. C och M sa ja till ett löfte som ska vara tills döden skiljer dem åt. De var så vackra och jag dokumenterade något som ska vara deras viktigaste dag. Deras början på något föränderligt och evigt. Finns något vackert i det. Kärleken som något evigt! Stillbilder som minnen att spara från en solig dag med blå himmel.
E är på gränsen nu, ligger i sjukhussäng och inväntar det oundvikliga och jag förundras över min oförmåga att känna, min förmåga att vara praktiskt och iskall. Träffar M och vi vet båda två och egot föder rädsla. Skräcken över att bli kvar. Undrar hur vi ska orka lämna plats för sorgen, tårarna och tomrummet.
Hur kommer det vara här, utan henne?
Hur ska vi kunna beräkna tiden och få den att räcka till? Hur ska vi gå vidare? Sorg som det oundvikliga.
"Du frågar mej hur man hittar ut ur mörkret och natten.
Du frågar mej hur man tar sej över vilda vredgade vatten?
- Se på stjärnorna, ha en bra båt. Det är inte svårare än så.
Och när sorgen och saknaden tycks kväva dej så fortsätter du andas ändå.
Allting har ett slut. Öppna dörren och kliv ut."
- Ulf Lundell
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar