" I den hårda tidens brus"

I högtidskläder, bland vänner och också bland främlingar men med en gemensam saknad och sorg.
Jag slås av hur ensamma vi är i sorgen. Så ensamt och ändå finns det sorg så det räcker till alla, varje sorg så individuell i sin form. Ännu en gång denna saknad och kärlek.
Så vackert ditt liv, så vacker- du!
Idag förstod jag, att det funnits närhet även när det fysiska avståndet varit stort. Att jag älskade dej. Att du liknade mej.
Att jag liknade dej. Och jag tror jag förstod, att du är borta!?! Att jag inte får springa på dej mer, att jag inte får reda ut begreppen med dej längre. Jag saknar att dela på orden med dej!
Jag är vaken. Jag har fått mej en tankeställare. Jag måste tillgodogöra mej tiden. Livet som är så skirt, våra kroppar som bara är stoft som så lätt kan spridas med vinden och bli till bara ett minne. Hur vill jag bli ihågkommen. Var lägger jag min tid?
Du spred din värme. Du delade med dej av din kärlek, din tid men också dina tillkortakommanden.
Du var vild, du var vacker och du var i allra högsta grad vänskap.
Är det så? Som i boken - att vi lämnar efter oss en säck med ord - så minns jag alla dina. Jag bär dem med mej och jag bär med mej din bekräftelse som en värme i bröstet. Och jag lovar mej själv, att minnas det, minnas dej och aldrig glömma. Inte fastna i det oväsentliga, utan ta mej framåt med hjälp av det lilla, det sublima som är livet.
Tack för att jag fick känna mej nära dej, tack för att jag fick läsa dej. För att du bar mej så fint då livet överraskade med sorg.
Det blev aldrig kärlek men ändå just det, i en vänskap och ett samförstånd.
Jag kommer minnas dej. Jag kommer värma mej i minnet av dej.
Det finns ingen väg tillbaka. Så är det!
Och jag hoppas jag lärt mej det nu!!

Sorgen är kärlekens pris.

Jag har lärt mej det nu!