Jag är så ofantligt trött. Funderingar kring det existensiella i livet rullar genom hjärnan konstant. Vad är det som händer? Katastrofer landar från överallt ifrån och jag undrar om det är för att vi är mitt i det eller vad är det som händer?
Jag är kantig, känslig, lättrörd, undrar så smått när bägaren ska rinna över. För det borde väl komma snart?
När ska det få vara bra? När kommer lugnet?
Kommer min tid? Blir det min tur?
Värmen är utanför och jag följer den som från en bubbla och jag vet inte vad det blir av mej? Ger mej själv löften om tid ägnad mejsjälv, rutiner i kaoset. Går det?
Längtar bort bort bort. Flykt!
G kom med exotisk bedövande skönhet på stan och jag, jag kände mej bortvald. Så det är dit han försvunnit men varför bryr jag mej? Jag vill inte ha honom. Känner mej bara ensam.
Men är det inte. Bara samma hudtörst, trösten som inte vill infinna sej. Tröstlös.
Det finns inga sagor. Bara ögonblick av lycka, frid, kärlek, samhörighet. Skälver inför tanken att fånga dem. Och hur skirt allting är. Rörs jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar