Trött...

Hur jag än går, går jag ingenstans. Jag längtar dit där allt bara är ett missförstånd. Jag längtar bort, jag längtar hem.
Just nu, är tiden så bristfällig att jag undrar vart den gått. Vad som gått åt?
Det är så många jag inte hör av mej till, det är så många jag inte hör av. Kanske har jag inga anledningar som inte kan räknas som fattiga? Men jag hittar den inte, tiden! Jag hittar den inte.
Energi är något stillastående och jag bläddrar mellan A och Ö i boken av måsten och vilja. Jag kan inte separera. Jag kan inte börja. Och ingenstans kan jag finna trådarna.
Helt plötsligt har jag ingenting att berätta, ingenting att säga, jag är tyst och jag längtar in i något som kan kallas mitt.
Vandrar i uppförsbacke och talar om det som det inte finns någonting att säga nåt om och jag snubblar hem i regnet och drar skammen över huvudet. Vart kommer den här tröttheten ifrån? Vart hamnar jag om jag fortsätter efter samma väg?
Har jag någon anledning eller är jag svag?
Jag drömmer om att springa bort bort, jag drömmer om fria ytor och öppna vidder. Kargt och sentimentalt föds minnen av en sommar. Den är inte min, jag är inte min.
Dagarna försvinner i eko. Och mitt skri studsar i tomrummet.
Jag är inte här längre, jag undrar så, vart jag tagit vägen...
Och än mer undrar jag om någon saknar mej, om någon märker att jag är borta, om någon egentligen bryr sej?
Eller talar svarta tungor i skuggan där jag stått?
Jag söker vila i svagt ljus, jag söker gnistor.
Och jag vet!!! Att jag är överflöd.