Avslut. AJ!

Idag, alldeles nyss bröt jag en av mina cirklar och trots allt så gör det ont. Jag önskar så att det finns en mening med att jag går med gyttja upp och in i stövelskaften. Nuet knackar på dörren till det förflutna. Borde jag vara lättad? Borde jag klappa mej själv på axeln. Jag ser inget sådant i det här. Vad är det för mening? Varför gör det så ont?
Ensamheten från och med nu skrämmer mej mer än allt gjort tills nu. Hur ska jag nå upp på land? Hittar jag nya stigar, hittar jag min väg? Kommer jag sakna honom? Jag samlar på fel saker och de ligger på hög i dammiga hörn. Vem är jag i allt det?
Men nu är det över och jag vågade för egen del - antar jag!? Men jag faller tillbaks på det jag kan, på det jag känner igen och där blir det min skuld. Och magen vrider sej i något jag så väl känner igen. Jag vill inte vara här, jag vill inte känna den här ensamheten. Jag hör viskningar om det som vart och fortfarande är. Sorgen bubblar upp äckel och bubblande ångest till ytan och där går jag, ensam igen, fel igen? Kvar i allt jag lämnat. Och än en gång börjar jag om, från ett farväl, mot något jag inte vet.
Och jag är så trött. Jag är ovetande.
Tänker på det jag lämnat, på hur det var i början, på min förhoppning, på min tillit, hoppet som förkrossat ligger i spillror än en gång. Kommer jag våga tro igen, kommer jag våga öppna upp alla dörrar som jag sakta stänger omkring mej, jag stänger och reglar alla fönster, jag larmar på och lämnar byggnaden.