Bara ord

Känner inte igen mej själv i stressen som varit, Jobbat på med de kreativa barnen och till slut så gick det vägen. Soporna såg ut som sopor, repliker levererades och Gud applåderade- som sej bör.
På fredag kom lilla M till världen alldeles gyllene med svarta fjun, och vi välkomnade henne till världen med russin, mandlar och värmande glögg.
Jag är ur fas eller kanske i fas där utveckling och inre studier är oundvikligt. Det domnar igen och jag sorterar och sorterar bland minnen och vaga teser. Det är upp till mej nu och jag måste avsluta kapitlet. Och inte låta gamla ärr nötas upp och hindra läkning. Tankarna går runt, snurrar runt i överjordisk hastighet och jag undrar så när det ska stilla sej igen.
Talat med den vackra långa S om frustration och saknad, jag saknar henne och önskar så att hon fanns närmare. Jag måste få slut på rädslan för N och den nya. Det är knappast värt det. Ändå skapar det sånt hål i magen och jag vet inte hur jag ska kunna fylla igen det?? Så jag samtalar och gräver igen och hoppas så på ett avslut denna gången. Och en fortsättning där jag får vara Ny!

Advent, den första, åker vi på havet i vinden och sänker din aska i det vilda. Saknaden- här igen och allt det outredda. Jag vet inte vad som händer, jag vet knappast vad jag känner, jag önskar så att det som händer aldrig hänt. Men verkligheten är ifatt och det finns ingenting som för dej tillbaka...
Du är saknad, det är något som är tomt och det är inte detsamma längre...