Staden rör sej i cirklar. Runt runt går livet och språket är ett latin jag omöjligt kan förstå. Lika lite som jag förstår himlen här. Kylan biter äntligen men asfalten är lika hård, lika grå. På fredagen besökte jag M och B den yttre världen, en humorkväll och fest. Där folket var nytt men ändå gamla. Från de gamla cirklarna. Ändå en mycket rolig kväll!
Jag smickrades till röda kinder och mindes något från långt bak ifrån. En känsla av en glömd person. En person som inte var underlig och svår. Utan.. något annat?
Nekade en nattlig tur till ett av stadens gröna områden av mörk man med gröna ögon. Insåg med illa smakande bitterhet att det smickret gärna fått komma från annat håll.
Inser att jag inte orkar med det mer. Att otåligheten gör sej påmind igen. Att mycket vill ha mer, att jag vill ha mer och att jag är så trött på alltför mycket!
Rätade ut och vilade i soffan hos den vackra K. Jag är så tacksam för den vilan. För att för en stund få känna att mina ord får stanna och vila, utan fördömanden och alltför hård analys.
Varför måste det vara så svårt. Vad ska jag göra för att räta ut alla frågetecken.
Kan jag, höra hemma här. Kan jag få vara jag, bara jag?
Jag trivs inte och livet är alltför kort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar