Simple as that...???

Hur lång tid orkar jag lägga ner på att utforska och ta reda på något som kläs i förklaringar och tomma ord? Eller är det ens ord?
Har jag tiden att lägga till?
Eller stjäl jag tiden från något dyrbart? Något så mycket mer värdefullt...
Är det "trauman" som spökar eller magkänslan som visar vägen?
Tappar jag en bit, igen, i önskan att räcka till?
Hur vänder jag tanken just nu, hur vänder jag handlingen?
Hur rotas jag i detta svävande?
Blir jag missledd bland de goda råden, bland mina egna önskningar och min egen rädsla för avvisandet?
Borde jag tystna, lyssna och slå ner hälarna i marken?
Önskar jag bara förändring?
Åstadkommer jag den inte?
Griper jag efter luft och halmstrån?
Leder jag eller leds jag?

Ännu en gång - en tredje kanske - innan jag stänger en dörr!?

Jag måste våga, våga. Så enkelt är det!
Kanske?