Det är en tid då våren knackar på dörren, samtidigt som mitt inre cirkulerar i en dassig gråskala. En sörja av tvivel och gammal sorg. Den ständigt pågående kampen om tillhörighet. Att inte räcka till.
Det känns som att jag förlorar! Något hela tiden, som om det är något jag missat?
Kanske är jag oförmögen, oattraktiv, utan självinsikt?
Jag vet inte vad som är, bara vad jag önskar besatt en sanningshalt. Inget annat.
Igår var jag saknad - idag pretentiös? Och jag vet att jag inte förstår och att det gör ont.
Jag har inte saknat det här.
Jag kan inte kriga, jag är ingen krigare.
Jag orkar inte.
Kanske måste jag släppa på rustningen, ta av mej den och stå försvarslös.
Jag vet inte?
Men jag tänker mycket på den-
kärleken!
Vill du älskas, älska!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar