Om Ensamheten

Det är höst igen. Indiansommar, sommaren hann jag inte med. Jag känner mej ensam här.
Ensam och som på lån. Ingen plats är självklar. Ingenting kan tas förgivet. Allting är som spänt på båge.
Jag vet inte så mycket om mej själv längre, kanske är det för att ingen känner mej här?
Kanske finns det inte någon, någonstans som känner mej?
Mörka kvällar - efter långa timmar slit i ingentingland - finns inte sömnen längre. Då lyssnar jag på ljuden från gatan. Skratt, musik och spårvagnarnas visslande. Jag känner inte igen himlen här. Jag känner inte igen den jag försöker vara.
Jag känner inte igen det eviga försökandet, sökandet!! Jag känner mej inte bekväm i min mask och önskar så att någon ska lyfta på den, känna igen mej och trösta mej.
När kommer kapitulationen? När tryter orken?
Är det dags igen nu?
Jag minns inte känslan av ren lycka längre, jag minns inte men jag längtar efter den. Söker den.
Jag längtar efter en blick som bjuder in till trygghet, som lovar den, så kan jag äntligen slappna av.
Kanske borde jag fly, någonstans där jag som ett svagt minne kan vara saknad här? Kanske är jag bäst så, flyktig, vag, inte så obekväm?
Jag känner mej trött inför alla bedömande blickar, inför vågskålarna som alltid verkar väga över åt fel håll. Jag är trött. Jag orkar inte mer nu. Jag ger mej, kastar in handduken och går tyst in i ledet.