Andnöd

Vaknar av att luften jag drar in skapar ett pipande, väsande ljud. Skapar en panikkänsla, inget kan tas förgivet. Att "kippa efter luft", att tappa andan. Jag flämtar, allt, hela kroppen kämpar för överlevnad. Jag kan bara gå väldigt sakta och jag tänker på Karma när jag promenerar mot vårdcentralen. Mänsklighetens Karma, är det inte det vi betalar igen för nu. All yta vi konsumerat utan att tänka, all välfärd som så missriktat nyttjats av oss. Nu rusar vi fram, i bilar, spårvagnar, till fots, utan att mötas. Vi krashar in i varandra då och då men irriteras över det avbrott våra måsten fick. Märkligt där jag går, långsamt och kämpar för det mest väsentliga- att få luft!?
Nu har jag fått medicin, för att kunna andas. Medicin för att luftrören ska vidgas. Det känns makabert.
Räknar dagarna nu. 6 dagar till snö, natur, ett steg närmare. Rötterna.
Pratar med min värd över nätet, vi skrattar och irriteras av "knackandet" min dåliga uppkoppling skapar. Så irriterande. Går så sakta. Än en gång så makabert. Varsitt land, varsin dator och vi kan se varandra när vi pratar. Ännu en uppfinning för att skapa kontakt i ett samhälle som blivit så ensamt!
I tankarna kommer jag närmare min önskan över hur mitt liv ska se ut. Hur jag vill att det ska se ut. Vad som är viktigt. Vad som skapar liv, vad som gör att jag inte bara dras med i ett evigt kretslopp där jag tillslut glömmer. Grunden.
N är i mina tankar hela tiden, i varje sekund under dagen, åtminstone de flesta. Jag vet inte riktigt varför? Det gör ont i mej igen och jag vill få bort smärtan. Saknaden! Jag spelar stark inför en publik som knappast bryr sej, som är trötta på det ständigt pågående dramat. Jag vet det! Jag är också trött!
Kanske får jag ge det tid. Vill ändå inte ha någon annan på den platsen. Vill bara att den ska stå öppen. Tom. Ren.
Men det enda som är tomt är gropen i magen. Hålet. Det svarta hålet. Som karvar ur allt!
Jag kan bara klandra mej själv och min otillräcklighet. Tankar är inte sanning. Skuld tjänar inget till. Kanske gör jag det för att jag är den enda jag kan ändra. Den enda jag kan påverka. Till bättre val. Till självkännedom och kärlek. Allt börjar med mej och jag måste sluta slösa tid på att inte tycka att detta jag, det stora hjärtat, är det som felar.
Kanske är detta inte sanningen? Kanske är det inte mitt fel? Tanken är svindlande.
"Den väg du gått blev kvar i mej. Jag. En mörk skog
och kallnad jord. Jag går in i dina steg
igen. Och jag vet inte vad det blev av mej."
- Doris Kareva