the båtten is nådd

En dag som börjar med promenad i folktom park. Skönt att känna doft av sommar och fåglarnas övertydliga vårkvitter. Sen en obotlig trötthet. Jag läser om Cornelis, intresserad men så trött, somnar för att sen somna igen. Gnäller lite till den tålmodiga modern. Vad, vart skulle jag vara utan henne? Vad anser hon om sin yngsta dotter som strular till det om och om igen. Själv vet jag inte vad jag tycker. Är det bara jag? Eller finns det en gnutta otur med i leken eller är det ärrvävnad som vägrar läkas?
Jag önskar mej medvind i födelsedagspresent, en vind som för mej mot något bra, något lite enklare än det som varit. Jag önskar att jag inte är grunden till allt, att det inte bara är det att jag, som så i grunden måste förändras, i mej själv. Att något orsakats av yttre faktorer. Det- och ett par nya byxor:)
Annars är jag mätt! Mätt på alla antydningar om vad jag missat i livet. Vad som är den verkliga meningen när jag är så långt ifrån det. Jag har inte alla svar, verkligen inte men jag känner mej själv bättre än så många andra. Så varför får inte jag stå för det? Varför tycker de att de har rätt att tala om för mej på vilket sätt jag kommer förändras den dagen jag själv är där?
För att jag bryter mot normen. För att jag vägrar förlika mej med normen och vad jag förväntas känna och hur jag förväntas vara.
Tänk om de har fel? Blir jag än en gång den som inte vet, som inte förstår för att jag inte blivit den de ville se mej som. Den dag jag har det de har som är svaret på alla frågor. Då allt som varit inte finns längre, då hjärtesorg inte känns, då jag hittat den rätta anledningen till livet. Jag ska ställa mej utanför det där nu, inte ha åsikter om något jag uppenbart inte har någon aning om. För mej är kärlek något som finns i överflöd och jag har inget intresse av att rangordna den, PUNKT!