Tre dagar och livet i dess utkant. Min vän sover och glömmer sina ord. Hon drömmer och värmen tränger ut från hennes kropp. Jag smyger som en skuggfigur i stadens skumma kvarter men kommer ihåg att skratta. Dagarna som nu är få rusar förbi i sakta mak, jag fångar ingenting. Kan inte rädda, inte räcka till. Vem skär i mej med rakbladsvass egg? Vi sluter upp i cirklar där allt är ogripbart. Min vän, min syster tillhör de döende men ingen är så levande. Och det vakna kortas ned för varje dag. Och jag lyssnar efter henne, tittar efter henne och försöker fånga essensen för att bevara den. Hur kan vi få allt att gå ihop, hur kan allt hinnas med? Vad döljer sej bakom alla fasader. Hur många minnen kan räddas, hur kan vi läkas?
Tröstetid, i en tid då träden knoppas och slår ut. Allt lever upp efter en slumrande vinter och utanför på gatorna vaknar människor ur sin långa dvala men vi, domnar, vi klamrar oss fast vid det ingen kan råda över.
Bara ett nuet som det enda vi har. Ovisshet, tid. Tiden som är Ingenting!
Vänskap, familj, den jag valt är en varm famn och ödmjukheten fyller varje por.
Och jag- jag är världens minsta, den minsta i världen.
"Håll mitt hjärta, håll min själ..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar