En gnutta hopp. En gnutta sol och kinderna bränner på insidan. Kom ingenstans med soffaffären men det finns fler dagar att försöka. Jag har ensamhet igen och fann tröst i att K känner samma sak, i umgänget vi omger oss utav. Att alla är uppe i sitt. Men det får vara ok!
Vackra samtal med vänner och ny sittplats i solen, konsumerar plats med alldeles för lite riksdaler på fickan. Men det får vara ok!
Bytet av bo bjuder på lysande alternativ och en gnista tänds vid tanken på balkong och vackra väggar att omge sej med.
Kanske kan jag odla till sommaren, täcka händerna med jord och kunna sitta med kaffe och bok på min alldeles egna gröna plätt i staden. Med egna träd i krukor att vårda.
N är här igen, jag vet inte vad han vill, jag vet inte vad jag hoppas på eller räds inför. Jag låter tiden gå och väntar på ingenting. Hoppas på ingenting för Någonting orkar jag nog inte med.
Jag längtar och längtan för mej framåt. Inspirerad till tankar och drömmar som måste få större plats i mitt liv. Det gäller att hitta tillbaka. Till harmonin och lugnet i mej själv. Kanske är det just det som förvirrar så? Att någonstans bland avverkad asfalt och avverkad ensamhet och självumgänge tittar hon fram. Den jag varit, den jag vill vara, den jag längtar så mycket efter. Jag är så trött på att be om ursäkt, ursäkta mej, trött på sorgen som tynger på axlarna. Som blivit en nästan självklarhet i mina känslor. Kanske är jag rädd för att släppa det, tryggheten det någonstans ger. Det kan vara så. Men jag vet ju såklart inte!
Det får lov att vara så. Det får vara ok!
Jag fyller mej med toner och inväntar 28 års krisen, dansen längtar ut genom benen. Ska släppa ut den nu, dansen och glädjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar