söndag 6 april 2008

vårgalenskapen

Skärpan som infann sej efter besöket i den gamla världen börjar sakta förlora sin vasshet. Jag tappar mark och söker fotfäste. Hur kan jag hitta hem. Kinderna har åter igen bleknat och bara hastig inandning får den att återvända. Så jag andas! Vad annat kan jag göra? Ns födelsedag avverkades i en dimma, i förnekelse och missriktade tårar. Solen som ett hån och tankar som aldrig kan ändra någonting. Det finns ingen återvändo. Skammen över min egen litenhet söver mej. Jag tråkar ut mej själv. Till leda.
Någonstans ber jag om en räddning men det finns ingen att få, annat än tiden som inte är annat än en återvändsgränd.
Gömmer mej i ensamheten, i drömmarna och i flykten.
Födelsedagen är över och en av de "stora" dagarna under sorgeåret är därigenom förbi. Har jag glömt till nästa?
Morgonmolnen svävar fram i en slags märklig velighet, kanske är det beslutsångest? Och överallt poppar vårgalningar fram, som vårblommor som förvirrade knoppas bara för att sedan knäckas under köld och frost.
De har vaknat nu, galningarna och de skriker för allt vad de är värda, födsloskrin och jag kan inte annat än förstå dem i deras bryska uppvaknande. Och jag undrar vart de hållit hus under vintern.
Kommer på mej själv med att sörja, jag finner kanaler där annat inte finns att få. Kanaler för tårar. Och kroppen minns lättnaden av salt som dunstar bort på kinden.
Pappan ringde för att ringa igen för att han egentligen aldrig sökt mej utan systern, oxå detta sörjer jag. Allt som bara blir tomma pratbubblor. Vart kan jag lägga orden som spränger sönder allt? Jag kan inte lagra dem längre, kan inte linda in dem i artighetsfraser som förväntas läggas fram på silkespapper. Då sprängs jag, jag sprängs även om orden inte tillhör mej!

" Ja visst gör det ont när knoppar brister,
varför skulle våren annars tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?
Knoppen var ju höljet hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger.
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger."

Inga kommentarer: