Jag undrar vad som blir av dagarna? Vem som stal morgonen och vem som rövar bort mina nätter? Jag har tappat min tid, jag har förlorat känslan av tiden!!
Försöker möta den sköna M som anstormas av den där som stjäl all luft och för syret bort från- för att känna att han fyller sin plats i tiden och i rummet. Jag börjar tröttna på hans attacker. Jag börjar tröttna på hans blinda ögon. Jag vill skrika, skrika ut allt. Jag vill att han ska se, jag vill bända upp det där själviska som han kallar för omtanke. Men vet - att där står inga dörrar på glänt. Där finns inga marginaler. Inga nyanser. Och allt jag önskar M är just Allt.
På vägen hem skakar jag det av mej men släpper det inte helt.
Styr in på egna banor och möter än en gång upp det där jag inte kan ge upp hoppet om riktigt än. Upptäcker min egen osäkerhet, min ovana vid att speglas i någon annan. Orden är få men värmen finns. Jag håller hårt om principer och tråkar ut mej själv.
Varför saknar jag orden så? Varför behöver jag höra? Vad är det som skrämmer så?
Jag mönsterpassar alla gamla mönster och önskar så att det inte ska stämma. Klistrar upp och inväntar resultatet och fruktar att varenda lager, varje våd, ska passa in, som de alltid gjort.
Jag längtar efter färg, jag längtar efter avskalade lager, renhet, ingenting att skrapa fram eller överraskas av.
Och ögonen känns torra, som trötthet, man jag bevarar min tid som något att samla på hög i det tomma rum, jag kallar hem.
Och händerna doftar av något främmande, en motsats att borra in i hårbotten.
Retsamt knottrar sej huden i någonting som liknar en lycklig stund?
Så jag inväntar tiden, jag inväntar luftbubblor att sticka hål på! Att skära i med rakbladsvass egg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar