Idag efter äggskal och nedskrapade tapeter ser jag henne. Jag bekräftar allt och gråter inombords. Ändå en kyla, en gråt som inte kommer och jag undrar om jag bara följer gamla mönster. Kanske är det inte sorg, kanske är det lättnad?
Nu har han en ny och jag vet. Jag vet att hans lejon spränger inuti honom bara av att få stå och ryta bredvid det mörka och vackra.
Jag undrar om allt är enkelt och allt som inte var jag. Nu vet jag att jag inte ens finns som en tanke. Jag vet och det gör ont på ett sätt som bara egot kan smärta. Jag somnar aldrig. Jag vill inte tänka på det.
Och visst är det oviktigt, vill jag byta plats? Jag tror inte det. Men ändå skyr jag min reflektion och vill inte se det. Vill inte se mej själv och veta att för honom finns inte ens någonting att jämföra med.
Varför tillåter jag förfall, varför går jag i väntande sorg medan han sväller av lycka?
Varför?
Varför?
Jag ser ingenting, ingenting som stämmer. Borde det inte vara tvärtom? Eller är det, detta jag skapat av min verklighet? Vad skapade då han. Var det jag hela tiden. Som felade. Var det sant, det jag sa, att jag inte duger någonting till. Är det därför jag tröttar ut mej? Är det därför jag går här? Är det för att få finnas eller har jag verkligen inget värde.
Fan fan fan fan.
"Helvetes jävla skit,
jag är ett öppet sår,
i en saltfabrik"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar