Perspektivet börjar anta en oändlighet som jag omöjligt kan omfamna...
Jag försöker vidga alla vyer men sugs tillbaks till min egen verklighet. Jag går ut och vågar möta det främmande och undrar vad jag ska lära? Har mitt missnöje något fäste? Är det meningen att N ska ta upp all plats som den att jämföra med, att glorifiera. Allt jag vågat har gjort längtan större. Hur kan någon någonsin igen vara så rätt i sin form?
Och jag inser att jag är den av oss, den enda, av oss som känner så, som har längtan och sentimentaliteten som något återkommande. Som inte släpper taget. Än en gång sitter det som tårade klistermärken på en plats i ögonvrån, jag inte lyckas gömma eller förneka.
Det stora hjärtat, som jag kan förakta så. Vad gör det med mej??? Finns det en mening?
Ljusets och kärlekens tid läcker ur drypande lakan, och jag vrider ur, jag torkar upp, jag blöter det som inte kan torkas sen. Jag väntar på dagningen. Jag väntar på ljuset.
Och bakom en mask av påklistrade manér riktar jag in missriktade missiler.
Kort från snö och falurött river upp allt som så sakta börjat läkas. Lika vilsen, samma längtan, vidderna som fyller upp och som inte finns. Längtan bort från- längtan till.
Längtan som något flämtande, något som smärtar mer än allt. Jag är trött på den, smärtan. Jag är utledd på längtan. Jag söker tilltro, jag söker lugn. Men allt är brusande, allt dundrar ur källan.
Allt som Är! Allt som inte Är!
Tänker du på mej ibland? Längtar du, någonsin?
Som jag längtar?
Gör du ont, som jag smärtar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar