Jag har låtit natten passera i vakenhet. Jag har vänt på varje sten, jag har snubblat över varje rot som sticker upp här i nuet. Inser att jag fortfarande hänger i en tråd som tillhör det förflutna, det är dags att klippa av den nu.
När världen inte längre cirkulerar runt mej så känns tyngden så mycket lättare och tankarna lättar sakta med hjälp av en annan vakande vän. Inte här, men där jag hör hemma.
Orden som så sakterliga börjar tappa betydelse och jag kommer aldrig mer gå på dem. Kanske är det så nu? Kanske är kärleken tillåten äntligen, också till mej själv?!
Inget yttre kan väga upp. Ser jag det verkligen eller lurar jag mej själv?
Kanske har jag inte blivit kall, utan stark?
Hur mycket har jag lärt av det som så många, så långa år varit min läxa?
Tiden går mot morgon, det ljusnar. Ute och inuti mej.
Skriver till modern att inte oroa sej, jag är inte orolig.
jag överlever och det, mer än något annat, är min seger.
Han kan ha det, han kan aldrig ha mej mer.
Jag kan bjuda mej själv på vin, jag kan bereda min fond och skala mina skaldjur. Ingen annan behöver ge mej det.
Omtumlande, jag är trött men mer vaken än på väldigt länge.
Tack S för din vänskap just denna natt när jag behövde det som mest.
Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar