skugga

En tid har passerat, som något ohanterbart. Jag har lyckats snubbla över alla anledningar att inte räknas som ett eget liv. Livet är fulla av samtal som aldrig talas hela vägen ut. Kanske glider det mej ur händerna men allt ligger på utsidan, krusar huden till oigenkänlighet. Snart tränger det inre ut ur porerna.
Mina brottningsmatcher med skulden drar ut på tiden och jag stångas mot en säker förlust.
Vem är det som håller trådarna till den kasperdocka som verkar vara livet. Att driva med vinden eller låta vinden driva en vart den vill. Det är så många jag borde träffa men jag orkar inte. Min kraft går på stadig bana mellan de tre hållplatserna och det känns enahanda.
Men ändå dessa glimtar. Vänskapen som det nya att upptäcka som något utanför ramarna. En familj som är så mycket.
Igår lockades vi av motiv från andras liv att själva tolka och ta in. Min älskade M bjöd på kärlekstolkningar i kycklingformat. Så vacker och duktig. Kanske ser hon inte det själv? Det storslagna hon åstadkommit.
Kvällen blev yngre än planerat och jag fick gå hem och dra in luft i lungorna. Samtal där svart på vitt utgjorde grunden och en frustration som fick mej att skaka in i sömnen.
Idag renas hemmet och än en gång allt detta jag inte orkar med men ändå måste för att ha något som inte är kaos att komma hem och landa i.
Idag vet jag inte vad jag skriver, vet inte vad jag känner eller menar. Bara att rastlösheten kliar och gör mej till något odugligt. Ett djur i bur.