Utan Mej?

Dagarna har mött mej med allt som skrämmer mej och tröttheten tar ut sin rätt.
Otillräckligheten vakar över- dag som natt. Det är fullmåne och den uppvaktar med sin osalighet. Strävande, kämpande ljusnar den upp natten.
Är det jag, som fyller mej med det straff, jag utsätter mej själv för? Det som jag inte känner igen och som skapar ett äckel och kanske det skydd jag längar så efter. Jag måste stoppa det. Jag måste tillåta ett igenkännande.
Jag tänker:
- Imorgon!
Och kastar sten i glashus. Ingenting blir gjort, ingenting jag unnar mej att lyckas med. Kanske skapar jag mina egna misslyckanden?
Den kväll som var igår men som kunde vara vilken som helst. Jag samtalade mej tom. Det sårande som jag skyggat inför, orden som sitter kvar lika envetet som cellminnen. Kan jag göra mej av med dem? Undrar om det jag sa skadade trots att jag allra helst ville just det? Hur minns man sina ord?
Och hur fort jag än springer mellan stolarna hittar jag aldrig min plats. Den verkar försvunnen och jag letar efter något som kanske aldrig funnits.... Vilsenhet, tårlös sorg, ihopbitna käkar och varenda muskel, min kropp, vilken spänner sej till försvar.
Jag känner inte igen den. Jag känner inte igen mej själv. Jag känner ingen här.
Jag äcklar mej, jag äcklas av det här! Det vi står inför. Jag vill inte mötas upp. Jag vill inte längre.
Jag längtar ut men klamrar mej fast.

Och jag har inte återhämtat mej!